— 5
kastat en hastig och skygg blick åt ena hörnet
i rummet. Väggarne voro målade, men med
så mörka färger, att det hela utgjorde ett
verkligt nattstycke. Sjelfva omhänget på den
utomorden:ligt stora sängen var af ett slags
svartbrunt, gammaldags sidentyg eller damask.
Innan jag kröp derinnanföre, gjorde jag med
ljuset i handen en rund kring rummet. Då
jag kom till det hörn, ditåt betjentens öga så
misstänksamt sneglat, upptäckte jag der ett
porträtt, som alltför lifligt erinrade om den
nyssomtalade sagan. Det förestil!de ett ungt
fruntimmer med ett skönt och dödsblekt an-
sigte och nedslagna ögon. Hon var insvept i
nunnedrägt, och i sammanknäppta händer höll
hon crucifix och rosenkrans. Taflan satt längst
fram i hörnet, och på andra sidan deraf hängde
en annan, föreställande en man, som med rätta
förtjenade namnet den röde; ty allt på ho-
nom var rödt, alltifrån håret och skägget, ända
till de snäfva byxorna och de spetsiga skorna.
Hans skumma, blodtörstiga blick var stelt fä-
stad på fruntimret straxt invid honom. Jag
hörde sedan, att det skulle vara fadren till den
af honom sjelf dömda och inmursde fröken.
Anda till denna natt var det mig oförklar-
ligt, huru den, om ej tror på spöken, likvä!l
kan känna fruktan för dem. Men då, i det!
jag hos mig sjelf upptäckte en viss rädsla,
leddes jag till den ölvertygelsen, att en sådan
är grundad i vår lika obegripliga andliga natur,
en af de remnor i dödens förhänge, genom
hvilka s len får en skymt af odödlighet. Och!
alltsede har rädsla för spöken aldrig varit mig
ett än .e för skämt, än mindre för spe; sna-
rare !ar jag betraktat den som en helig, eburu
dunkel uppenbarelse från andeverlden.
icke . Nina ögon fällo ofta
es åter, för att snegla
månen belyste det
Jeg kunde ic
til den skumma viå, der
likbleka ansigte:.