Hrr Strandbergs och W Auberts soir till förmå
för hr Lindström.
Denna tillställning rönte all den framgång, hvil
ken såväl den välgörande afsigten som det vårdad
arrangementet förtjenade: soiren gafs för ful!lt hu
och bevistades af D. M. Konungen, båda Drottnin
garne samt H. K. H. Prinsessan. Programmet in
nehöll åtskilligt af intresse, hvaraf det mesta doci
stadnade vid de ö Gluntduetterna, hvaraf 4 nu fö
första gången gåfvos offentligt. Dessa duetter vor
En solnedgång i Eklundshofskogen, (förut sjunge
af hbrr Ciaffei och Walin), hvars melodi cger frisk
het och känsla; Glunten på föreläsning, en komisl
inspiration, originell både i motiv och form ; Harp
spelet på Secylla, en dramatisk komposition, lifli;
och omvexlande; Magisterns Flamman, en ganske
intagande melodi, samt dess komiska motsats Glun.
tens Flammapd, hyvari den djupa poetiska humor, son
tillhör VWennerbergs sångmö, öfverallt framblickai
genom det skämtsamma ämnet. Hrr Strandberg oct
Walin utförde dem med så mycken sanning som
den högtidliga hållningen på konserttribunen ville
tillåta. Troligen stulle flera bland dessa stycker
göra en ypperlig effekt, om de instrumenterades och
gåfvos i kostym på teatern: det dramatiska elemen-
tet uti dem skulle då framträda mera bestämdt oct
gifva det hela en högre färg. — Samtliga styckent
hördes med stort bifall, synnerligast Glunten på före:
läsning och Gluntens .:amma, hvilken begärdes de
capo; man gaf i dess ställe den förstnämda, förmod
ligen emedan den är något kortare. Harpspelet på
Scylla verkade jemförelsevis något mindre, dels
emedan sammanhanget icke är så lätt att uppfatta
helst för den med lokalförhållanden obekante, och
dels emedan detta stycke i mindre mån tyckte:
lämpa sig för hr Strandbergs rost. Det af en ung
amatör på ett särdeles vårdadt sätt utförda ackompag-
nementet bör här ej lemnas obemärkt.
För öfrigt förekom blott ett sångnummer: en aria
ur Rossinis Moses, hvari hr Walins bemödanden att
gifva lyftning åt den något prosaiska kompositionen
icke rätt viile lyckas. Före sin utländska resa valde
hr W. sina nummer med mera afseende både på
kompositionens musikaliska värde, och, såsom oss
synes, äfven på dess lämplighet för hans föredrag. —
Af hrr Randel och dAubert hörde man Kalliwodas
variationer för tvenne violiner, utförda med god
ensemble, och utaf hr Stiebl tvenne smärre piano-
pjeser af L. v. Meyer och Döhler. Det är numera
ett eget förhållande med dessa fordom så omtyckta
småstycken: artisten spelar dem för att göra publi-
ken till viljes, och denna afhör dem tåligt af akt-
ning för en talangfull exekutör. Erkännas bör i
allt fall att hr Stiehl utförde dem med mycken kor-
rekthet och elegans, och under hvarje förhållande är
det intressant att höra en exekutör med så utmärkt
skola, som den hr S. visar sig ega. Tacksammare
än nämnde nummer var den vackra fantasien öfver
svenska folkmelodier, komponerad gemensamt af hrr
Meyer och Stiehl, och af dem utmärkt väl exeqve-
rad. Sedan denna pjes sednast gafs, hafva kompo-
itörerna något förändrat den genom att tillägga åt-
skilligt intressant och borttaga åtskilligt mindre in-
ressant: en metod, som eljest ofta stannar inom
teorien.
Såsom inledning till soirtens afdelningar gåfvos
le första och sista satserna ur Menrdelssohns bekanta
infoni för stränginstrumenter, som onekligen vinner
intresse hvarje gång man återhör densamma.
—U—