ute på flacka fältet under rätt allvarsam snö
yra. Obekant således både med besvärlighe
terna och faran, gladde jag mig åt ovädret, så
som barnet åt en eldbrand, såsom Ossian Car-
ihon, då han förtä!jer en sin fäderneborgs öde-
liggelse. Rökhvirflarna, säger han, fröjdade
mina ögon; jag visste icke hvarföre qvinnorna
gräton. Också mig fröjdade dessa snöhvirflar,
som inhö!jde oss i en tät sky; och jag viste
icke, en lång stund, hvarför kammarsådet blef
så allvarsam och ordkarg. Äfven längre fram
på aftonen, då vår belägenbet verkligen icke
var att skämta med, kände jag ännu, i min
fruktan, en viss hemlig, kanske får jag kalla
dena romantisk pjutning, som faran ofta har
med sig, när den just icke hotar med onund-
gänglig un lergång- sg förestälide mig, att jag
var på hafvet under en frambrytsnde storm.
? : rk
Åkningen liknade temligen en segia!s. Städan
slingrade och hoppade upp och ped som ett
fartyg emellan upprörda
TR
böljor, och dess spår
försvann lika soart. Hir,, tänkte jag, hafve
vi en femte osynlig väg, som med skäl kan
läggas till sörnens väg i luften, ormens väg
på hälleberget, skeppets väg i bafvet, och en
ung mans väg till ena pigon Men huru
skulle Salomo kunna komma att tänka på slä-
dans väg under snöyran? -
Vi hade varit på väg åtminstone baifannan
timme och borde således, så raskt som vi kört,
gnart vara vid målet, då kammarrådet stanna-
de, för alt rådpläga med sin kusk om vägen
På husbondeas tillrop körde denne tätt på si-
dan om 953 och besvarade med jo frågar, om
vi ej vore på orält väg, samt tillade till sir
ursäkt, att han helt och hållet litat på sir
herre. Der vi siennade var lä, och framför oss
tyckte vi oss genom snöflockarna sköpja någo
mörkt, såsom ena backe eller ett h Kusker
skickades att und deta för .
Vi passigerare 10g0 denna händelse temliger
lätt. Konrektorn var den förste som började
samtalet, med att deklamera ett.par latinske
verser af Ovidius, då han beskrifver WVinteri
vid Svarta Hafvet; hvartil Qvartus anmärkte
att skalden krappt hade kännt kölden. bättre