storien har få motbilder att framvisa. Här-
om berättar nu grefvinnan Pulzsky hvad som
fäljer:
De hemska verkningarne af denna intrig uppen-
barade sig öfverallt, men ingenstädes mera förfår-
ligt, än i Zalatuyas aflägsna bergsbygd.
De civila embetsmännen i denna ort omringades
oförmodadt af de till fanatisk vildhet uppretade Wa-
lackerne, med vapen i hand. Under dessa omstän-
digheter församlades öfver 1200 personer, allesam-
mans kajsarens trozna undersåter, för öfrigt af alla
stånd och värdigheter, från de högsta till de lägsta
ålderstigna och unga min, samt beslöto, att med
qvionor och barn utvandra tillsammans, och begifvs
sig till dea några timmars väg från Zalatuya be-
lägna staden Eayed, der d2 hoppades finna skydd
mot d2 vilda horderna, hvilka stodo färdiga att an
falla hvar och en, som icke var Walack, eiler som
bar andra klider än bonddrägt. De hade kommit
ett litet stycke från Zalaiuya, då d2 upphunnos a
en stor skara väpnade Walacker, som i kejsarens
namna uppordrade dem att aflemna sina vapen. Då
utvandrarne icke ville sitta sig emot en på sådant
sätt framförd tillsägelsa, så förbehöllo de sig blot
att ostörda få fortsätta sitt tåg till Eayed, så snar
de lemnat ifrån sig sina musköter och andra vapen
Detta bifölls, å Walackernas vägnar, af deras an
förare, och flera vagnar lastades med de aflemnade
vapnen; men under tiden hade natten brutit in, oct
utvandrarne nödgades afvazta den följande morgo-
nen, för att kunna fortsätta sia färd. Om natter
skickade Walackerna ett bud till sin i Zalatuya va
rande öfverbefälbafvare, en österrikisk officerare, in-
berättade hvad som skett. och frågade hvad de skulle
företaga med sina fångar. — Budet återvände mec
det lakoniska svaret: gör af med de uslingarna!
Den vilda skaran blef sjelf bastört öfver denna
befalining, och var långe obeslutsam att bryta de
löfie den sjelf hade gifvit om de afväpnades fria af.
resa. Utvandrarae, som äfvea fått del af det å
Walackerna gifna blodsbudet, visste ej sjelfva om
de skulle våga sitta sig i rörelse; slutligen begyate
d2 dock att fortskrida helt långsamt och utan hin
der, till dess någon omständighet, som aldrig biifvi
rigtigt utredd, betraktades af Walackerna såsom et
tecken till anfall.
Nu följde ett rysligt uppträde. En delaf de af
väpnade tröskades till döds m2d slagor, andra ned
stuckos med bergborr; somliga upphängdes lefvandt
i träden och stuckos sedan med högafflar; en de
nedksastades i brunnar, dit stenblock rullades öfve
dem. Qvinsor och flickor stympades och mördade
på det gräs izas
Slagtand: pt länge. Rainbold, en tysk in
spektor vid hberzverken i Salatuya, omfamnades a
sin hustru och två fullvuxna döttrar utan att kunn:
skydda dem eiler sig, och drog i sin förtviflan fran
ett par dubbelpistoler, dem han hade dolt, nedskö
först sina hegzge döttrar, sedan sin hustru och der
efter sig sjelf. Hans brådska och yrsel vid dett:
olycksdåd gjorde honom osäker på handen, så at
hans hustru ö!verlefde ka.astrofen och har kunna:
berätta den. Jemte henne lefde äfven 409 andre
personer af de 4200, ehuru de af mördarne ansågo:
döda, der de lågo bland sina olyckskamraters lik
Bland dessa !efvande krälade 70 eller 80, de
flesta qvinnor — och en ibland dem hustru till do-
maren Csåszår — alla sårada och blödande, ända
till partarne af fästningen Gyula Jehårvår (Carls-
burg), men befälhafvaren för detta fäste, hvilket
hade en österrikisk garnison, lät med våld drifvga
bort de uttröttade offren, som sedan utanför fäst-
niagzsportarne dignade döende till marken.
Dessa rysligheter blefvo aldrig åtalade af Öster
rikarne,
M2a några månader sednare, när Puchner blif-
vit förjagad ut Transsylvanien af Bem, anställde
Csanyi. den ungerske kommissarien, åtal mot flera
af de nyssnimada mordens tillställare och föröfvare
hvilket hade till fölid, att flera bland dem blefvc
dömda att hinzas, och hängdes. Det är denna sist-
nämada handling af den ungerska domaremakten,
som tagits ull förevändning af det österrikiska par-
tiet för ropea om den ungerska lerrorismen.n
Hela tvisten emellan österrikiska kejsaren
och Magyarerna förklarades af Lord Dudley
Stuart likna den, som är känd i England un-
der namn af den stora revolutionen: å ena
sidan ett folk, som beslutat att styras enligt
en konstitution; å den andra en kung, som
önskar att styra enligt egen maktfullkomiighet.
I denna tvist — fortfor talaren — blandade
sig slutligen Ryssland, på ett sätt, som i hög-
sta grad måste förnirma Europas intressen, och
särskildt Storbritanniens, derigenom att en an-
senlig marknad, som nyss blifvit öppnad för
engelska manufakturvaror, nu är ohjelplig!
stängd.
Talaren slutade med kraftfulla loford öfver
Sultan och brittiske ministern i Konstantino-
pel, som frelsat Kossuth och hans olyckskam-
rater från de förenade despoternas hämnd; men
han ansåg ännu mera återstå att uträtta för
brittiska regeringen i Cetta hänseende.
Lord Palmerston förklarade sig beredd att
meddela hvarje önskad upplysning om brittiska
ministrarnes åtgärder hemma och utrikes; men
han afstyrker dock framläggandet af sådana
handlingar, hvilkas offentliggöranda kunde an
ses kränka den förtroliga karakteren af kommu-
nikstionerna med fremmande makie
Mr Chisholm Ansley sade sig icke hafva fun-
nit anledning, att ändra sin mening om Ryss-
lands fega grymhet och sultanens ädla tänke
sätt. Han insåg icke något skäl, hvarföre icke
handlingarne kunde framläggas fullständigt;
det vore tillbörligt, att landet egde någon viss-
het om att dess representanter bos utrikes
makter hade yttrat sig med den värdighet, som
tilifället påkallat.
Lord Dudley Stuart antog lord Palmerstons
löfte för godt, i förhoppning att de handlingar,
som fram! lades, måtte blifva tillräckligt full-
ständiga. Framförallt önskade han vara förvis-
KE a