den kunde giva allmänna opinionen uilryck
och kraft, och försatte på detta sätt folket uti
en ställning, som nödgade detsamma att antin-
gen afstå från att göra sin vilja och sin öf-
vertygelse gällande, eller ock genomdrifva de-
samma med egen kraft, utan denna naturliga
och lagenliga förmedling.
Med hänseende till dessa förhållanden och fa-
ror, måste den tyska nationalförsamlingen, såsom
den enda ännu återstående och för de enskil-
da regeringarnes godtycke icke tillgängliga or-
gan för folkrepresentationen, inse sin pligt att
utveckla den största kraft och: beslutsamhet,
som var af nöden för att värna de vigtiga rät-
tigheter, som man med våld sökte frånrycka
det tyska folket. Men nationalförsamlingen
insåg först då det var för sent, att den borde
söka sin makt och sitt stöd, icke hos regerin-
garna utan hos folket.
Då, i följd af den österrikiska återkallelse-
akten, omkring 60 medlemmar afgingo från
församlingen, besiutade densamma, den 30 A-
pril, att närvaron af 150 medlemmar vore
ullräcklig till beslats fattande, samt att för-
samlingens president vore berättigad att inkalla
densamma vid hvad tid och på hvad ställe som
han funne lämpligt.
Men då den preussiska och de öfriga för-
fattningsfiendtiiga regeringarnes hotande steg
blefvo bekanta, beslöt nationalförsamlingen den
4 Maj:
Regeringarna oc de lagstiftande församlin-
garne uti de enskilda staterna, äfvensom hela
,det tyska folket, uppmanas att erkänna och
göra gällande det tyska rikets författning af
den 28 Mars. Val till författningsenlig riks-
dag äger rum den 15 Juli och dess samman-
träde sker den 22 Augusti. Så länge konun-
gen af Preussen icke erkännt författningen,
nintages riksöfverhufvudsvärdigheten af regen-
ten uti det största af de i statshuset repre-
senterade länder,; — hvaremot Wesendonks
motion: att låta alla tyska trupper aflägga ed
på författningen, och ställa dem under en af
centr:imakten utnämnd öfverkommendantx, af-
böjdes.
Emellertid hade rikskommissarien Bassermans
yrkande, på utförande af beslutet den 28 April,
blifvit med bestämdhet tillbakavisadt af preus-
siska ministeren. Uti Bäjern, Hannover, Braun-
schweig och åtskilliga trakter af Preussen hade
ett hotande missnöje gifvit sig luft och den
2 Maj hade uti Dresden, i följd af konurgens
hårdnackade vägran att: erkänna riksförfattnin-
gen, utbrutit ett våldsamt uppror, som endast
med tillhjelp af preussiska trupper, och efter
ett beundransvärdt hjeltemodigt åtta dagars
motstånd, kunde qväfvas. Dresden och en stor
del af Sachsen hade varit skådeplatsen för blo-
diga och beklagansvärda scener; folket hade
blifvit förbittradt mot sin konung, som, genom
främmande hjelp återsatt på sin thron, från
denna stund måste intaga cn suverän furstes
ställning.
Liktidigt hade folket i bäjerska Rher pfaltz
rest sig för riksförfattningens erkännande och
utnämnt en landsförsamlingskommission till den-
sammas värnande och genomförande. Riksmi-
nisteren afsände, till förmedlande mellan folk
och regering, nationalförsamlingens andra vice-
president Eisenstuck, såsom rikskommissarie ti:l
Pfaltz, men återkallade honom inom kort, då
hen kraftigt understödde rörelsen, för så vidt den
åsyftade riksförfattningens genomförande och
rättsgiltighet.
Men då Gagerns ytterst moderata programm
till genomförande af besluten den 28 April
och 4 Maj, förkastades af riksföreståndaren, och
fastmer ministerens afsked antogs, och då liktidigt
underrättelser ingingo omiden preussiska regerin-
gens uppträdande med vapenmakt motdet för riks-
författningen kämpande sachsiska folket, insåg na -
tionalförsamlivgen, att faran att duka under för
kontrarevolutionen ryckte allt närmare, och att
ifven centralmaktens ledare hörde till de mak-
ter, som motarbetade riksförfattningens genom-
förande. Och uti medvetandet af sin rätt och
in pligt, att handlande uppträda för det tyska
olkets rättigheter, förklarade hon Preussens
örfarande i Saehsen vara ett groft kränkande
riksfreden, hvilket borde med all kraft tillrät-
tavisas, och uppfordrade riksföreståndaren ener-
giskt, att förklara sig, om han vore beredd
att, jemte upprätthållandet af allmänna lugnet
och säkerheten, taga folkets och dess repre-
sentanters strälfvande för riksförfattningens ge-
nomförande i skydd mot tvång och förtryck.
Då likväl äfven härpå ej följde något till-
redsställande svar, och å andra sidan allmänna
opinionen i hela Tyskland allt enhälligare och
högljuddare: uttalade sig för författningens ge-
nomförande; då ständerförsamlingen i Köln, å
ner än 100 rhenska församlingars vägnar, upp-
ordrade folket och nationalförsamlingen att
vidtaga de kraftigaste åtgärder för detta ända-
nål; då uti åtskilliga delar af Rhenprovinsen,
en stor del af Westph.len och i åtskilliga
städer af de öfriga preussiska provinserna öp-
pet uppror utbröt mot den författningsfiendt-
liga regeringen; då uppresningen, som i bäjer-
ska Pfalz redan var fullkomligt organiserad,
utbredde sig öfver Franken, Baden, Wärtem-
berg och några andra grannstater: måste na-
tionalförsamlingen ändtligen fatta beslutet, att
genom bestämda handlingar ådagalägga bryt-
ningen mellan det tyska folket och de författ-
ningsfiendtliga regeringarna, äfvensom mellan
sig sjelf och centralmakten, samt ställa sig
sjelf i spetsen för den stora och lagliga folk-
resningen, för att qvarhålla densamma på lag-
lig botten och gifva densamma en stark cen-
tralpunkt i det förenade tyska folkets författ-
ningsenliga organ. Hon beslöt derföre att cen-
tralstyrelsen hade att högtidligt ålägga Tysk-
lands hela beväpnade makt, deruti inbegripne
landtvärn och borgargarde;, den definitift beslu-
tade författningens upprätthåltande, och förkla-
rade den i bäjerska Rhenpfaltz till författnin-
gens beskydd uppkorana rörelse vara under ri