FAN rn nn nn
Under dessa omständigheter försiggick den
afgörande omröstningen öfver den tyska för
fattningens oåterkalleliga fastställande. Många
i preussisk anda gjorda förändringsförslag an-
togos. Men deremot föllo 1:o det serskilda
förbehållet för Österrikes ingående i tyska ri-
ket; 2:o det absoluta vwetot, till och med i
fråga om författningsförändringar, samt 3:0 för-
slaget om ett riksråds bildande. Den demo
kratiska vallagen till folkhuset bibehölls oför-
ändrad, och slutligen antogs den ärftliga kej-
sarvärdigheien, och konungens af Preussen väl-
jande till denna värdighet.
Riksföreståndaren, den österrikiske erkeher-
tigen Johan, förklarade efter detta beslut, att
han fann sig föranlåten nedlägga sitt embete i
det tyska folkets hand. Den 27 Mars 1849
var det tyska rikets författningsverk fullän-
dadt, den 28 förkunnades denna författning
af nationaltörsamlingen såsom tyska rikets
grundlag.
Det vigtiga faktum, att den tyska författ-
ningen blifvit fulländad och proklamerad ge-
nom nationalförsamlingen, och att således det
länge och mödosamt eftersträfvade förenandet
af tyska nationen till enhet, plötsligt framträdt
i lefvande gestalt, framkallade bland alla stam-
mar och partier af det tyska folket ett djupt
och lifligt intryck. Alla meningsskiljaktighe-
ter, all splittring mellan partierna, försvann
plötsligt för medvetandet af den återvunna en-
heten, ceh ehuru mycket än åtskilliga bestäm-
melser uti författningen stodo i strid med de
särskilda partiernas önskningar och fordringar,
förenade sig dock alla med tilifredsställelse uti
erkännandet af författningen, hvilken, såsom
ett verk af tyska folket, skulle grundlägga det-
sammas enhet och frihet.
Afven de preussiska kamrarna delade denna
allmänna sinnesstämning, och då den tyska
nationalförsamlingens deputerade ankommo till
Berlin, för att i tyska folkets namn erbjuda
konungen i Preussen det nydanade tyska ri-
kets krona, tilkännagaf sig äfven i denna stad,
trots beläsringstillståndet, befolkningens glada
tillförsigt, a!t en ny och betydelserik tid nu
inträdt för Tyskland och för Preussen.
Men konungen af Preussen antog ej den ho-
nom, på den tyska riksförfattningens grundval
erbjudna kejsarkronan, utan fordrade dessförin-
nan de samtliga furstarnas bifall, såväl till hans
val, som till författningens innehåll, och uti
detta ögonlick sammanstörtade den tyska en-
hetens mödossmt upprättade verk. Osterrike
hade blifvit slaget i Frankfurt, för att segra i
Berlin. Ty i:ktidigt med denna kungliga för-
klaring hade preussiska regeringen utfärdat än-
nu en cirkulärnot 1iill de tyska regeringarna,
hvaruti desamma uppmanades till grundläggan-
det af en förbundsstat, medelst de enskilda sta-
ternas fria öfverenskommelse; men tillika för-
klarades, att konungen vore beredd, att genast
provisoriskt öfvertaga de tyska angelägenhe-
terna.
Det intryck, som denna sakernas oförmodade
vändning frambragte i hela Tyskland, var i
första ögonbiicket förvirring och förvåning.
Men snart bemannade sig folket, för att enhäl!-
ligt förfäkta nationalförfattningen, under det de
gensträfviga regeringarna med glädje begagnade
sig af tillfället för att frigöra sig från den-
samma.
Den tyka nationalförsamlisgen förklarade
den 414 April nästan enstämmigt, att den äm-
nade upprätthålla författningen af den 28 Mars
okränkt, och valde ett utskott af 30 med-
lemmar, som skulle afgifva förslag till de mått
och steg, som borde vidtagas till genomförande
af detta beslut. Den 23 April fattade försam-
lingen, på förslag sf denna kommission, beslu-
tet att antagandet af kejsarevärdigheten förutsatte
erkännandet af riksförfattningen: att alla de
särskilda staternas regeringar skulle ofördröjli-
gen uppmanas att obetingadt antaga riksförfatt-
ningen och vallagen samt göra sitt val af riks-
öfverhufvud, och icke göra bruk af rätten att
npplösa ständerförsamlingarna, på det att fol-
ket måtte genom dem kunna på författnings-
enlig väg tillkännagifva sin vilja. Den provi-
soriska Centralmakten sände, icke utan mot-
sträfvighet,! för utförande af detta beslut, riks-
kommissarier till Berlin, Mänchen, Hannover
och Dresden.
Under tiden hade den preussiska andra kam-
maren uttalat sitt ogillande af regeringens för-
farande i tyska frågan, och den 24 April ut-
tryckligen förklarat, att densamma erkände för- i
fattningen af den 28 Mars såsom rättsgiltig.
Denna åsigt framställde sig icke blott genom j.
energiska förklaringar af alla vid denna tid sam-l
manvarande folkrepresentationer uti de en-
skilda staterna, samt genom talrika och otve-j
tydiga opinionsyttringar af befolkningen i allal
städer och länder, såsom det förenade tyskal
folkets, utan äfven pluraliteten af de tyska re-t
geringarna, med undantag af Österrikes och de
fyra konungarikenas, uttalade, i en kollektif-för -
klaring af den 44 April, ett obetingadt erkän-l
nande af författningen, för att derigenom un-
danrödja de hufvudsakliga betänkligheter, som
konungen af Preussen föreburit emot antagan-
det af den tyska kronan och riksförfattningen.
Deremot hade det österrikiska kabinettet, re-
dan den 5 April, proklamerat riksförsamlingens
förkastande och återkallat de österrikiska de-.
puterade från nationalförsamlingen. . Uti en not
afden 8 April afvisade detsamma likaledes be-l
stämdt det af Preussen gjorda förslag till en
gemensam rådplägning öfver författningen, och
protesterade mot konungens af Preussen pro-
visoriska öfvertagande af centralstyrelsen. I
samma anda uttalade sig den böjerka regerm-
gen, som icke heller erkände den genom har
tionalförsamlingens beslut stadfästade författ-
ningen, och förklarade sig beredd att ingå på
en ny saxnamanjemkning. Sachsiska och Han-
noverska regeringarna hade tillräckligt visat sina
stsigter, genora upplösandet af sina kamrar,
.som fullkomligt erkänt författningen. Men i
svirtemherg återtogs konungens. i svnnerhet
J
j