ning att inga af de anmärkningar som pressen
frambär skulle vara förtjenta af något afse-
ende, och att förhållandet i detta afseende är
sämre nu än förr, eller också ligger deruti en
temligen skarp anklagelse mot regeringen. Men
hvad det förra beträffar så behöfver man blott
jemföra ett par årgångar af tidningar och tid-
skrifter nu med ett par dylika för 15 a 20 år
tillbaka, för att komma till det obestridliga re-
sultatet att både hufvudstadens och till en del
landsortens press nu följer de allmänna ären-
derna med vida mera allvar och uppmärksam-
het än för ewt par tiotal af år sedan. Att
det allmänna omdömet i sådana ämnen också
nu är vida mera utbildadt än förr lärer väl ej
bestridas, och hvarigenom har då detta blifvit
tillvägabragt? Ar det väl genom den egent-
liga skolundervisningen eller genom pressen?
Uti svaret på denna fråga ligger äfven svaret
på den andra, huruvida pressen icke inverkar
på allmänna opinionen. Men kanske skuile
Bore vilja säga, att pressen afvåndt regeringen
ifrån sig och väckt dess antipathi genom häf-
tighet och orättvisa. Till genmäle härå be-
höfve vi blett hänvisa tillbaka på den period
af nästan hela tiden ifrån år 1844 till början
af 1847 års riksdag, och den väntande och
förhoppningsfulla ställning, som en stor del af
den liberala pressen då intog.
Bore klagar vidare deröfver, att pressen huf-
vudsakligen blifvit inrättad såsom en industri-
gren för att locka läsare. Visserligen kan det-
ta vara ledsamt nog, men det är likväl förhål-
landet i alla länder. Ingenstädes har pressen
ett större inflytande än i England och likväl
äro tidningarne ingenstädes så hufvudsakligt
inrättade för nyheters uppsamlande från alla
håll som der. Det är väl icke heller just så
likgiltigt för tidningarnas inflytande om de
hafva läsare eller ieke; ju större cirkulation
dess vidsträcktare verkningskrets. Ett stort
misstag ligger ock i den föreställningen, att
publikens smak skulle vara så bortskämd, att
den finner hvarje artikel, som ej är kryddad
med personligheter och grofkorniga bonmots,
doktrinär och tråkig. Det uppmuntrande bi-
fall, så väl allmänheten som flere af de öfriga
tidningarne gifvit till och med åt en och annan
af Bores egna artiklar, är en bestämd vederlägg-
ning häraf. Men det finnes också ett gammalt
Fransyskt ordspråk som säger: tous les genres
sont bons, hors le genre ennuyeux — alla slag
äro goda utom det tråkiga slaget, — och hvilket
icke alldeles får förbises.
Hvad Bore yttrar om tidningspolemiken, och
om personligheter deri hos vår press, såsom
förment motsats till andra länders, bevisar tyd-
ligast af allt att B. ej har långvarig eller vid-
sträckt kännedom af andra länders tidningslit-
teratur. Tvertom kan med visshet påstås att
den personliga kritiken här är så godt som
ingen i jemförelse med hvad som sedan lång-
liga tider ägt rum i Frankrike och England.
Har Bore t. ex. sett hurusom en talare vid ett
stort protektionistmöte nyligen yttradefatt han
ville hänga Cobden och flå Sir Robert Peel om
han hade dem på stället? Sådant har dock än-
nu aldrig oss veterligen blifvit yttradt i våra
tidningar, med undantag kanbända af ett till-
fälle då en författare i Svenska Biet sade sig
vilja taga skinnet af L. J. Hjerta och upphänga
det såsom en trofå eller något dylikt. Specielt
erinra vi oss också att ministeren i Frankrike
under Ludvig Filips regering besoldade skrift-
ställare och uppsatte tidningar med uteslutande
syftemål att nedsmutsa offentliga män och skrift-
ställare af oppositionen. År 1842 uppsattes
en sådan tidning under titeln Le Giobe, re-
digerad af Granier de Cassagnac under hr
Guizots auspicier, och hvilken var till den grad
vämjelig och låg i sin polemik, att alla de öf-
riga tidningarna öfverenskommo att aldrig svara
på dess injurier. En annan dylik chevalier var
en viss Capo de Feuillide, med betydlig skrift-
ställaretalang och som förut varit engagerad i
lere liberala tidningar, men köptes al regerin-
sen och derefter en tid förde ett dylikt smuts-
krig
mot sina förra politiska trosförvandter.
lägg härtill att Frankrikes representanter och
ministrar ständigt äro föremål för ordlekar och
sarkasmer hvari fransmännen äro ganska starka,
amt för bildliga framställningar i mer än ett
komiskt album, Charivari, Corsaren m. fl. En-
selsmännen äro sedan långliga tider bekanta
ör sina karrikaturer. Flere tidningar utgif-
vas der särskildt i och för bearbetandet af
lenna genre, bland hvilka Boreförfattaren
äkerligen känner åtminstone Punch. Endast
öfver hertigen af Wellington, som rock myc-
et hedras af Engelsmännen, hafva flere tusen
ådana karrikaturer utkommit, och likaså öf-
rer Robert Peel, Lord John Russel m. fl. Ja,
fven drottningen får sin goda del deraf emel-
anåt; men i England skriker man icke genast
;fver. sådant, utan låter det passera, emedan
nissbruken alltid slutligen korrigeras af det
unda förståndets öfvermakt, medan det träf-
ande i satiren utgör ett icke onyttigt korrek-
iv på de verkliga svagheterna. Om också
olket vänjer sig att skratta åt sådant, så är
let icke alldeles så farligt som Bore förmenar,
ler att ett sådant folk skall uppgifva hvarje
anke på ett högre andligt sträfvande Ty
kulle denna sats .stå fast, så borde hela det
omiska elementet i lifvet förvisas och natio-
en förvandla sig till Trappister. Men det är
cke sagdt, att den som alltid är surmulen,
lerföre är hvarken bättre menniska eller med-
Orgare. -
När mån tager allt deita i betraktande, så
orde resultatet blifva, alt hela den ifrågava-
ande artikeln hvilar på en kedja af falska fö-
eställningar, som kunnat påkalla ett litet be-
iktigande, och hvilket uttryck af misshumör
det annars vanligen humana bladet icke kan
örekomma oss annat än såsom ett efterspel af
len svårare vrede, som naturens Bore nyss
örut låtit hela landet vidkännas uti det stora
ir vädret.
— XX st
GK 00 UR KR PR MAA bt HE BE. - Bm RR bt pe ——
ne mm - FK V— st - rt Rh
j