nd, den har 1 den oillentliga diskusstonen infört en
sådan anda och ton, att om numera här, såsom i
ett annat civiliseradt iland, en tidning innehåller en
genomförd och resonerande artikel, som icke är kryd
dad med personligheter och grofkorniga bonmots, he-
ter det genast, att densamma är doktrinär och
tråkig).
Denna löslighet och denna riktning åt det per-
sonliga har utvecklat sig ända derhän, att en här-
städes för en icke längesedan uppsatt tidning, af
konservativ tendens och efter eget påstående allvar-
ligt syfte, för att vinna en publik, ansett det nöd-
vändigt att helt och hållet intränga i privatlifvet
och meddela notiser om enskilda personers klädsel,
nöjen m. m.
En del af pressen har till och med rent af gjort
till sitt mål att gyckla med allt, att förlöjliga äfven
de mest allvarliga ämnen. Fremmande för den verk-
liga satiren, som någon gång i snillets hand är en
ypperlig gissel för lasten och dårskapen, har den lik-
som velat inbilla sig sjelf och andra, att man kan
verka för det allmänna bästa genom ordryt: erier,
personliga stickord och karrikerande af det, som i
sig sjelf icke innebär något löjligt. Besinnar man,
hvart detta leder? Betänker man, att genom att
undanskjuta hvarje allvarlig betraktelse och förlöjliga
allt, arbetar man helt och hållet i absolutisternas in-
tresse, deras, som ingenting högre önska än en po-
litisk och moralisk apathi och indifferentism hos
folket, — — — — — — — -
Det är under sådana förhållanden naturligt, hvad
vi nyss antydde, att pressen äfven fallit i den all-
männa opinionen. Man betalar, läser, skrattar och
— föraktar. Det politiska författarskapet är numera
icke väl ansedt i vårt land, ehuru man i allmänhet
icke förnekar debattens och publicitetens nödvändig-
het och tilifälliga nytta. Det har kommit derhän,
att man med en viss fasa skyggar tillbaka för att se
sitt namn under en tidningsartikel, då deremot i ut-
landet de utmärktaste personligheter fritt och öppet
begagna sig af den publicistiska pressen, för att ut-
tala sig i dagens frågor och öfver allmänt vigtiga
angelägenheter. Vi behöfva ej gå längre än till
grannriket Danmark för att se exempel häruppå.
Man ser häraf att hela Bores artikel utgår
ifrån den föreställningen, låtsad eller verklig
— vi böra antaga det sednare — att pressen
i allmänhet under de sednare åren i hela Eu-
ropa lidit en förnedring samt till stor del för-
lorat sitt moraliska inflyttande och folkens för-
troende. Ingenting är lättare att framkasta
än en sådan fras, men den är behäftad med
samma stora fel som man alltid råkar ut för
då man tager sig före hvad vi skulle vilja kalla
det orådet att gå stort på med allmänna recri-
minationer, nemligen att nödgas afvika från
sanningen. I sjelfva verket visar ock det ci-
terade yttrandaet, att Bore ännu är helt ung i
publiciteten och att dess bekantskap med pres-
sen i andra länder icke lärer sträcka sig längre
än några få år tillbaka. Det är alldeles tyd-
ligt för den som äger tillfälle att i detta hän-
seende jemföra äldre och yngre hågkomster, att
Boreförfåttaren icke har något begrepp om den
tid, då tidningarna Drapeau blance och Quo-
tidienne, grasserade i Frankrike, ehuru detta
indock var mot slutet af restaurationstiden ; än
mindre om lågheten och skändligheten af de utfall
som skedde mot Napoleon uti en af sjelfva hrl:
Guizot redigerad tidning kort efter slaget vid
Waterloo; icke om de nedriga omdömena emot
Marskalk Ney, samt lika litet om den tyskali
pressen under samma period; icke heller om
den ton, som ända in på slutet af 1820-talet
rådde uti de stora dagliga engelska tidningarne:
hvilkas polemik den tiden ständigt var späc-
kad med bilder och skällsord hemtade från ga-
lan, som numera endast kunna återfinnäs i de
mest obscura lokalblad. Den som vill tala om
pressens förnedring bör emellertid icke vara
illdeles okunnig om den tidens publicitet. El-
er vill Bore gå ännu längre tillbaka, till peri-
oden af the Ramblers magazine och andra dy-
ika produkter, hvarest prinsens af Wales (se-
lermera Georg IV:s) galanta äfventyr finnas
beskrifna och afritade? Ätt vid sådana perio-
ler som efter en -revolution, då ett långvarigt
nand på yttranderätten med ens lossas, de lös-
släppta passionerna för en tid skola tumla om
vildt, likt vågorna i stormen, är naturligt, men
cke destomindre står det fast, att pressen ännu
uldrig utöfvat ett så stort inflytande och ansetts
Uf så stor vigt som i närvarande tid. Detta
bevisas bäst deraf att hvarje parti är omtänkt
att hafva sig en organ inom publiciteten att
verka för sin sak. Men detta vore ju ett rent
nonsens om, såsom Bore föregifver, pressen
nade förlorat sitt moraliska inflytande. Det
sanna är att pressen delar samma lott som
nenniskorna, nemligen att bestå af godt och
ondt, att fel, svagheter och passioner der finna
nrymme å ena sidan likasom å den andrals
le ädlaste bemödanden och det bästa en nation
ger af dygd eller statsklokhet; allt beroende
vå personerna som handhafva det ena eller andra
öretaget. Men att pressen un är mera maktpålig-
ande än någonsin bevisas bland annat äfven
f dess mångfaldigt större debit nu än för gan-
ka få år sedan.
Vi hafve icke dragit i betänkande att här
fvan benämna Bores artikel något ytlig, och
nse detta omdöme i synnerhet kunna limpasY
åå hvad han yttrat om pressens förslappning).
Vi instämma alldeles deruti, att en sådan för-!;
lappning just i närvarande ögonblick med skäl
an sägas äga rum, men hr Bore tyckes ej hafva
ärmare tänkt på att denna till en viss grad
r en nödvändig följd af ögonblickets öfriga
örhå!landen och, såvidt den äger rum, till sin
atur öfvergående. Tandet befinner sig i den
tällningen att en förändring i representatio-
en utgör en fordran, hvars oeftergiflighet nu-
nera är allmänt erkänd, men åsigterna äro
nnu mycket delade om rätta sättet för dess
illvägabringande. Ett förslag är afgifvet från
egeringens sida, som icke af allmänna tänke-
ättet blifvit erkändt såsom tillfredsställande;
nen just för det stora behofvets skull befinna
ig många ännu i en tvekan antingen detta
örslag bör afslås under förväntan att kunna
illvägabringa något bättre, eller om man för
tt komma ifrån den kända olägenheten bör an-
aga det, i hopp att derigenom hafva vunnit
ågot. Så länge denua ovisshet räcker och in-
wan omdömena ännu hunnit blifva närmare be-
tämda i denna nuntkt måste den skenbara för-
4
i
l
ÅL
i
l
J
-
l
1
t
Å
at
s
E
S
S
c
(
Å
1
I
e
S
f
g
l
1
i
S
8
1
5
f
V
d
S
Ö
k
s
v
ä
J
Ö
D
s
f
t
fi
d
en -
-
tr B
- -
——