förråder sig hos vissa på den sednare tiden
uppkomna organer af pressen, hvilka benäm-
nas dessa folkets objudna målsmän, dessa ar-
betsklassens parasiter, som liksom frossa på det
menskliga eländet, som sträfva att genom fal-
ska förespeglingar om kapitalet samt det in-
tellektuella arbetets förhållande till det kropps-
liga arbetet uppväcka ett brinnande hat hos
den ena samhällsklassen mot den andra, och
som söka att i de menskliga olyckorna och
passionerna skapa sig en guldgrufvax.
Så till vida kunne vi icke annat än instäm-
ma med Bore, endast med den erinran, att det
visserligen icke är först på den sednaste tiden
som en så beskaffad afart af tidningslitteratu-
ren hos oss funnits. Hela verlden vet, att
publiken redan förut under en god räcka af
år haft tillfälle att bevittna det en eller par
sådana tidningar funnits -och redan länge gjort
sig kända under den sjelftagna benämningen af
den verkligt friax pressen; och det har ofta
utgjort ett ämne till förundran, att under lop-
pet af alla dessa år Aftonbladet varit nästan
den enda tidning som framstått att bekämpa
den lättfärdiga och från den vanliga moralens
reglor lösgjorda karakteren hos dessa organer.
De nya tidningar som nu sednast tillkommit,
hafva väl kunnat vara egnade att väcka mera
oro genom agiterande i socialismens namn med
vissa satser, i afseende på begreppen om ka-
pitalets och arbetets örhsesidiga förhållanden,
hvilka satser strida mot vetenskapens abe och
naturen af arbetets rörelselagar, och derföre
åstadkommit mycken villervalla i andra länder;
men äfven detta är ingenting nytt här utan har
under loppet af flera år uppenbarat sig hvarje
vecka tillika med en i högsta grad fräck, flera
gånger nästan helt och hållet upprorisk ton.
Det kunde derföre göras till föremål för en
serskild ganska intressant undersökning att söka
utröna, hvad orsaken kunnat vara, att just de
som haft mest att beställa med anfall på de
moderat demokratiska tidningarna, såsom på
Aftonbladet och andra af samma trosbekännelse,
deremot icke tillförene haft något att säga mot
den der verkligt fria pressen, utan snarare
synts lefva i bästa förstånd, ja till och med
ett slags allians med densamma, ja, att en så-
dan allians ännu i.denna stund synes fortfara
mellan Morgonbladet och den karakterslösaste
af alla demagogiska organer. En sådan under-
sökning skulle utgöra ett ingalunda olämpligt
föremål för Bores verksamhet — som för öf-
rigt, lika med de öfrige, under hela det före-
gående året förhållit sig såsom en tyst och
stilla åskådare af den nu beskrifna pressens
hejdlösa utflykter.
Något sådant förekommer likväl icke uti den
här omtalta artikeln af Bore, men väl åtskil-
ligt annat om pressen i allmänhet och serde-
les oppositionspressen, dervid man träffar ett
icke ringa antal satser -och antaganden, som en-
ligt vår öfvertygelse förråda att författaren be-
traktat sitt ämne något ytligt och ganska en-l
sidigt. Detta bör så mycket mindre förbigås
med tystnad, som denna del af Bores fram-!
ställning har, hvad man icke skulle väntat i
det bladet, en förvånande likhet med hundra-
tals dylika utgjutelser dem man plägar få se
ifrån det reaktionära partiets organer.
Det är redan en af gammalt känd sak, alt
alla de som i följd af sin ställning eller för sina
egna fördelars skull äro rädda för frihetens.
grundsatser och deras tillämpning till jemlikhet
inför lagen, samt för de allmänna inrättningarnes
reformerande i folsets intresse, eller såsom det
heter i domarereglorna : till menighe mans
nytto, äfven af instinkt förråda en serdeles
fallenhet att deklamera emot pressen, tala
om dess förfall och söka göra sig ett par tum
högre genom ordande om sitt förakt för den-
samma; ett påstående, hvilket dock i sjelfva ver-
ket är en antagen förevändning för att dölja
den verkliga känslan, som är en hemlig fruk
tan för pressens inflytande. När desse patroner
tala om pressen mena de derföre också endast
den liberala eller demokratiska pressen, hvare-
mot de ganska gerna hålla till godo med de
servila eller de gråa organerna af pressen,
ja till och med äro förtjusta af dessa, allt ef-
ter omständigheterna. Att så förhåller sig är
för öfrigt helt naturligt, och nämnes icke hel-
ler af oss annat än i förbigående. Men just
derföre att så är, kan man taga för afgjordt,
att artikeln i Bores söndagsnummer (af hvil-
ket dessutom ett serskildt större antal exem-
plar blifvit utdelade här i hufvudstaden, af
hvad anledning känne vi icke), skall åstadkom-
ma en serdeles söt lukt hos det slags folk som
vi nu beskrifvit.
Men dessutom är det jemväl en lika gam-
mal erfarenhet att bland publiken finnes eti
stort antal mycket hederliga och vältänkande,
ja äfven liberalt sinnade personer, som till och
med då och då icke hafva något emot att knorra
litet öfver hvad som händer och sker från de
styrandes sida, som älska att yxan går, blott
de sjelfve slippa hålla i skaftet, och tycka att
tidningarna först äro rätt dugtiga, när de nyttja
en .temligen skärande ton. Men icke desto min-
dre hörer det till dessa samma personers ovil-
korliga välbefinnande och diet, att emellanåt
få sätta sig till doms öfver pressen, alldeles
såsom de reaktionära göra det af annat skäl,
samt dervid uti sina omdömen fullkomligt för-
fara efter den bekanta regeln: den man älskar,
den agar man. Detta är nu en sak som pres-
sen icke allenast måste vara skyldig att tåla,
utan som äfven är en ganska naturlig och oef-
tergiflig följd deraf att pressen sjelf på visst
sätt sjelftaget utöfvar en domsrätt öfver hvad
helst under dagens händelser förekommer; och
den som har gjort detta till föremål för sin
dagliga sysselsättning, har icke heller någon
rätt att precist begära blifva skonad tillbaka.
Häruti ligger i sjelfva verket förklaringen öf-
ver den på visst sätt exceptionella ställning
som publicisten intager; den som egnat sig åt
detta i sin rätta uppfattning lika ädla som vig
tiga kall, måste likväl i alla hänseenden be-
-—— 2 OK Me mA -- UI — MH 2 09 —- AS ÅA er KH OM AA — AA -— AA J— AR — - — b-— -— OR —-—r at I RO FA MA —- —
0-1
6
a
p
YX