andra orter mellan Verviers och dess mynning. i
Tvenne jernvägsbrohvalf vid Chenee hafva blif-
vit sprängda, så att den stora jernvägen blifvit
afbruten mellan Lättich och Verviers.
Afven från Namur, Brässel, Aerschot och
Charleroi klagas öfver öfversvämningar. (Lika-
ledes från flera tyska städer i trakten af Rhen
och dess bifloder.) Enligt sednaste nummer af
Kölnische Zeitung böriade floderna åter falla.
TYSKLAND.
Från Berlin har man med dagens post om-
ständliga berättelser om de högtidligheter som
ägt rum vid edens afläggande på författningen.
Det officiella bladet Preuss. Staats- Anzeigero
för den 6 dennes meddelar derom:
Författningens beedigande ägde rum i för-
middags på det kungliga slottet. Den blef
inledd med gudstjenst i Berlins alla kyrkor.
H. M. Konungen och de härvarande prin-
sarna bevistade densamma i domkyrkan. Kl.
11 församlades medlemmarna af begge kam-
rarna i slottets riddarsal och den högtidliga
ceremonien öppnades, efter ministrarnas inträ-
dande, af ministerpresidenten grefve v. Bran-
denburg. Sedan H. M. Konungen blifvit un-
derrättad härom, begaf han sig med ministeren
i spetsen, samt åtföljd af de här närvarande
kongl. prinsar, in i riddarsalen och tog plats
på thronen vid hvilken de kungliga prinsarne
uppställde sig på högra sidan och ministrarne
på den venstra. Framför thronen låg på ett
bord författningsurkunden af den 31 Januari
1850.
H. M. Konungen höll derpå följande tal till
de församlade kamrarna, och slutade detsamma
med afgilfvande al det författningsenliga edliga
löftet:
Mina herrar!
Jag beder om eder uppmärksamhet Hvad jag
vill siga är min innerligaste tanke (eigensten Worte),
ty jag uppträder i dag inför eder så som jag aldrig
tillförene uppträdt, och aldrig hädanefter kommer
att göra det. Jag är här, icke för att utöfva det
konungsliga kallets anborna och ärfda, heliga pligter
(som äro högt öfver min egen och partiernas vilja);
framför allt icke betäckt genom mina högsta råd
gifvares ansvarighet, utan Jag sjelf allena, såsom
en man af ära, som vill gifva sitt dyrbaraste, sitt
ord, ett Ja, fullgiltigt och välbetänkt, (volkraftig
und bedächtig). Derföre några ord i förväg.
Det verk som jag i dag vill gifva min stadfåstelse,
har uppstått i ett år, som kommande generationers
trohet förgäfves skall med tårar önska utplåna ur vår
historia. Uti den form, i hvilken det blifvit eder
förelagdt, är det visserligen ett verk af de mäns upp-
offrande trohet, hvilka hafva räddat deuna tron,
och mot hvilka min tacksamhet blott skall slockna
med mitt lif; men det är tillkommet i de dagar, då
fäderneslandets existens var hotad, i ordets bokstaf-
liga bemärkelse. Det var ögonblickets verk, och
bar den breda stämpel af sitt ursprung. (?) Den
frågan är rältfärdigad, huru jag, vid betraktande
deraf, kan gifva sanktion åt detta verk? Likväl
vill jag det, emedan jag kan det; men att jag kan
det, har jag ensamt eder, mina herrar, att tacka. J
hafven lagt den förbättrande handen dervid. J hafven
derifrån borttagit det betänkliga, och tillagt det goda,
och genom edert förträffliga orbete, samt upptagan-
det af mina sednaste förslag, gifvit mig en pant,
att j äfven härefter icke viljen upphöra med det
före sanktionen började fulländningsarbete, och att
det skall lyckas vårt förenade redliga sträfvande, att
på författningsen!ig väg städse göra detsamma allt
mera svarande mot Preussens lifsvi!kor. Jag dristar
fastställa detta verk, emedan jag kan deti hoppet.
Det erkänner jag med allravarmaste tacksamhet in-
för eder, mina herrar, och jag uttalar det rörd och
med tilifredsställelse: I hafven förtjenat fädernes-
landets tacksamhet. Och så förklarar jeg, Gud är
mitt vittne, att mitt löfte på författningen är upp-
riktigt, trofest och utan förbehåll. Men, författnir-
gens lif och välsignelse, det känna edra och alla ädla
hjertan i landet, bero af uppfyllelsen af oafvisliga
vilkor.
J, mina herrar, måsten hjelpa mig, och landtda-
garna efter eder; mitt folks trohet må hje!pa mig
emot dem, som göra den kungligt förlänade frihe-
ten till täckmante! för ondskan, och vända densam-
ma mot dess upphof, mot den af Gud tillsatta öfver-
heten; emot d:m som betrakta denna urkund såsom
ersättning af den gudomliga försynen för vår histo-
ria och den gamla herrliga troheten; alla goda kraf-
ter i landet måste förena sig i undersåtlig trohet, i
underdånighet mot korungadömet och denna tron,
som hvilar på vår härs segrar, uti iskttegande at
lagarna, i uppfyllande af hyilningseden, äfvensom
den nya eden: (ro och lydaud mot konungen och
samvetsgrant taktiagande af författningen; med
ett ord: ett lifsvilkor är: ati regerandel göres mig
möjligt genom denna tag, tw i Preussen miösie
konungen regera, och jag regerar icke emedan det
är så mitt välbehag, det skall Gud veta I uten eme-
den det är Guds ordning; men derföre vill jag äf-
ven regera. — Ett ritt folk under en fri konung,
det har varit min lösen, sedan tio år tillbaka, och
är det ännu denna deg och skall förblifva det så
länge jag andas.
Inonan jag skrider till dagens vigtiga handling,
skall jag inför eder förnya tvenne löften. Detta
bjuder inig blicken på de tio förflutna åren af min
regering.
För det första förnyar, återupprepar och hekräf-
tar jeg högtidligt och uttryckligt det löfte, som jag
gifvit inför Gud och menniskor vid hyllningen i Kö-
nigsberg! — Ja! Jo! Det vill jag, så ssnnt Gud!
hjelpe mig!
För det andra förnyar, återupprepar och bekräftar
jag hödtidligen och uttryckligt det heliga löfte, som.
jag uttalade den 44 April 4847: Att med mitt hus
tjena Herren — Ja! Ja! — Det vill jag, så sannt
mig Gud hbjelpe! Detta löfte står öfver alla andra,
det mäste innefattas i dem a!la och genomströmma
dem såsom rent lifsvatten, så vidt de skola äga värde.
Men nu, och i det jog i kraft af konungslig makt-
fulikomlighet bekräftar författningsurkunden, lofvar
jag högtidligt, sannt och uttryckligt inför Gud och
RRENO RT RT Sa NRA ONS
aa GfanAm An lir ndäirre cam han clag iman