Han stannar icke!... inföll jag med afsky,
och reste mig upp. Det steg, som ni omensk-
ligt vägrar att taga, det skoll jug taga sjelf.
Ni?n
Jago.
Jag förbjuder er det, min fru! ropade herr
Duval och nalkades mig med förvrid..a anlets-
drag, stel och hotande blick.
Jag begriper icke sjelf min djerfhet. Aline!
Förut, likasom efteråt, har herr Duval alltid
funnit mig värnlös vid sina utfall; jag har der-
vid alltid fattats af en oemotståndlig förskräc-
kelse; i detta ögonblick kände jag ingen fruk-
t:n. Jag var genom vårt samtal förflyttad all-
deles utom mina vanor och mitt af naturen
veka och undergifna lynne. Både mina grund-
satser och känslor hade blifvit förnärmade, och
jag återfann den styrka och beslutsamhet, som
förtrytelsen öfver det ovärdiga förlänar äfven
de svagaste själar. De menniskor, som min man
hade i en halftimma med förakt trampat under
fötterna — dem älskade jag och högaktade!
Marie var den lefvande uppenbarelsen af deäd-
laste dygder; den arme Juliens fel härledde sig
till och med från storsinnade förvillelser. Och
i deras olycksöde, utan stöd, utan skydd i hela
verlden, skulle jag hafva öfvergifvit dem!...
Det var omöjligt! För första gången i min
lefnad fann jag mig äga mod att göra motstånd.
Min herre!l svarade jag kallt, det finnes
någonting mera heligt inför mina ögon, än ert
förbud. Jet är milt samvete, som uppmanar
mig att iche lyda er; det är hederskänslan äf-
ven... och jag skulle förakta mig sjelf, om jag
hade den lågheten alt förneka en slägling, i det
förtviflade ögonblick, då vårt slägtskapsband ut-
gör sista hoppet för hans räddning.
Jag har fåfängt anropat ert medlidande. Nu-
mera ärnar jag icke tveka mellan en föraktlig
egenkärleks betänkligheter och äfventyrandet, må-
hända, af ett menniskolif, men ganska säkert
af att störta en hel familj i förtviflan. Jag skall
erkänna min syster och Julien Thibaut, hennes
man, såsom mina slägtingar, inför hvar och en,
skänker mig deltagande cch bistånd till