rig despot, som aldrig gör offentlig reda för
sina inkomster och utgifter? Jag har letat i
Almanach de Gotha, för att få rätt på någon
uppgift rörande Rysslands finanser. Angående
alia andra stater fann jag mer eller mindre
tillförlitliga underrättelser; men när jag kom
till Ryssland, stod der helt enkelt: Vi sakna
beklagligen alla uppgifter rörande Rysslands
financiella tillstånd. Der placera emellertid
Londons kapitalister med tillförsigt sina pen
ningar, biott för det låntagaren befinner sig
på 1000 mils afstånd. Men om någon i Eng-
land bosatt person, hvars sffirer voro i sam-
ma tvetydiga ställning, kom och begärde låna
penningar, med hvilket förakt skulle han icke
blifva afvisad! Och hvilka kontroller fordrar
man icke, då det är fråga om nya jernvägar
hos oss! I Ryssland deremot, der alldeles in-
gen kontroll gifves, placerar iman sina pennin-
gar utan betänkande. Det är mitt första in
kast mot lånet, alt ingen säkerhet gilves för åter-
betalningen, emedan penningarne ej användas
till produktiva ändamål. Mitt andra inkast
är, att penningarne lånas åt en monark, som
sitter på den mest osäkra thron i Europa.
(Hör! hör!) Det är icke främmande för äm-
net att här undersöka, hvad utsigt han har till
sitt väldes bestånd, denne monark som kommer
och begär ett penningelån af Londons borgare.
Kejsaren af Ryssland är den ende regent i
verlden, som herrskar öfver hvita slafvar —
nemligen tjugu millioner lifegne, som köpas
och säljas med jorden. Kan ett sådant sam-
hällstillstånd i närvarande tidehvarf anses in-
nebära någon trygghet? Frihetens grundsatser
hafva i årbundraden fortskridit från vester till
öster, och slafveri och träldom hafva vikit för
tidens anda, till dess de gjort halt vid Ryss-
lands gränser. Huru länge kunna de der ännu
stanna, när ångbåtar, jernvägar och elektriska
telegrafer titlintetgöra allt afstånd mellan sär-
skiida punkter af jorden? År det icke att
förmoda, att Rysslands trälar skola en gång
blifva män och lära sig att värdera friheten?
Och kan man icke anse för gifvet, att då de
mot sina herrar äro som tio mot en, skola de
en gång göra hvad trälarne gjort i alla andra
europeiska länder, återtaga sina naturliga rät-
ligheter? (Höga bifallsrop.) Det fins intet exem-
pel, att trälar blifvit i massa befriade, på an-
nat sätt än genom en revolution. Om således
en revolution skulle utbrista i Ryssland, hvad
säkerhet har man då för lånet? Hvad skulle
Rysslands folk säga om de penningemän som
understödt kejsarens tyranni? Folket skulle
naturligtvis vägra att betala en skuld som tjext
att förlänga dess träldom; ty endast genom
främmande understöd hade tyranniet kunnat
bibehålla sig. På hvad sätt fick Englands foik,
under Plantagenetska husets regering, sina fri-
heter, den ena efter den andra? Endast ge-
nom sina konungars penningeförlägenhet. För
hvar summa som beviljades betingade man sig
en frihet. Men om Venedigs köpmän som på
den tiden stodo i samma förhållande till Eng-
land, som Londons kapitalister nu stå till Ryss-
land, hade försträckt våra konungar så mycket
penningar de önskade; hur skulle det då gått
med Englands frihet? Och hvad tack skulle
venelianerne fått af Englands folk för sin onö-
diga beredvillighet? Nå väl, tron j ej, att dessa
idger älven kunna få insteg hos massorna i
östra Europa? Om de fråga er med hvad rätt
j försträcken penningar åt en oansvarig despot,
för att sätta honom i stånd att föreviga deras
slafveri; hvad viljen j svara dem? Kanske,
att j fått d procents ränta? (Högt skratt.)
Men det är en annan omständighet, som jag
önskar att de, som låna penningar åt ryska
regeringen, ville komiua väl ihåg. Det är tro-
ligt, att den opinion vi här så allvarsamt ut-
trycka, ändå icke är nog kraftig att hindra
vissa menniskor från att nedlägga sina penni.-
gar i ryska lånet. I sådant fall vill jag göra
för dem begripligt, att vi, de skattdragande i
England, som ej hafva någon del i lånet, ärna
icke heller på något sätt inblanda oss i de
ånta penningarnas återfordrande. Det har hit-
tills varit en rådande opinion hos Englands
kapitalister, att om en främmande regering bri-
ster i uppfyllandet af sina förbindelser mot en-
gelska undersåtare, så bör det tvingas derill
genom vår regerings inellankomst. En sådan
mellankomst har stundom blifvit begärd hos
lord Palmerston, och ehuru lorden merendels
vägrat vidtaga någon åtgärd i sådant afseende,
har han dock förbehållit sig rättigheten att
göra det, när han funne för godt. Nu villjag
säga dem som låna penningar åt ryska rege-
ringen, och som tilläfventyrs förlita sig på vår
regerings mellankomst när det blir fråga om
iierbetalningen, att vi, de skaitdragande, hafva
iilräcklig makt för att hindra vår minister för
utrikes ärenderna, att låta begagna sig sum
exekutionsbetjent. (Högt skratt.) Jag varnar
lessa penningemånglare att ej försträcka lån
it bankruttmässiga regeringar, hvarken i eller
atom Europa, ty vi, de skatidragande, halva
nakt att hindra vår regering från att skicka
crigsskepp, ja, till och med att skicka diplo-!
nater, för lånens indrifvande. Ännu mer:
ag tror, när tiden en gång kommer, då dettal
yska lån bör betalas, och då icke en skilling
leraf kan återfås, skall allmänna opinionen i
1 oe 3 .
ak 3 1
PR nä