När hon var borta, försvann hela mitt mod.
Vid tankan på svårigheten i mina olyckliga
vänners ställning, och på min oförmåga att ut-
rätta någonting dervid, var jag ett ögonblick
färdig att af förtviflan krossa hufvudet mot väg-
gen. Förgäfves forskade jag i mitt minne: Jag
hade talrika bekantskaper, beundrare till och med;
men jag hade icke en enda vän... icke en enda
varelse, till hvilken jag kunde säga: Hjelp mig!
Fåfängt blickade jag omkring mig... Ingen,
ingen! Min naturlige beskyddare, mitt råd, mitt
stöd i lifvet, svek mig... Jag hade förlorat den
sista illusionen angående den man, med hvilken
mitt öde var förenadt...Jag kände mig ensam
på jorden.
Mina tårfyllda ögon lyfte sig högre... Jag
bönföll hos den, som aldrig lemnar någon bön
utan tröst, utan bopp, att hafva barmhertighet
med oss... Och när jag åter såg Mari, hade
jag äfven återvunnit förtroende och mod.
Hennes beskedliga svärmor hade sprungit ef-
ter hyrvagnen, som bortförde hennes olycklige
son, ända till polisprefekturen, och der fått veta
hvad hon nu berättade oss: att Julien hade ge-
nast blifvit insatt au secret... I otillgängligt
föngelse! Vi smälte i tårar, när hon förklarade
för oss hvad deita betydde.
Men M:e Thibaut kade mer erfarenhet än
vi: medan vi greto, var hon verksam. Hon
hade redan vändt sig till en advokat, och skulle
tröffa hoxom följande dagen, för att få veta hvad
han lofvat utforska om Juliens sak.
Ack, den var ganska allvarsam. Tillika med
Julien hade elfva andra persoirer blifvit gripna,
och voro alla sätta i lika strängt förvar.
Advokaten var en ung man med ett af de
ädla hjertan, som icke räkna hvarken på ett
företags svårigheter eller hindren mot framgån-
gen. Med ungdomens storsinnade hänförelse
egnade han alla sina krafter till vårt bästa; han
sökte trösta oss, leda 0:s; han antydde hvilka
steg vi borde taga å vår sida, för att biträda
honom i hans pil; ty det enda verksamma del-
tagande, som lagligen tillåtes en advokat, inskrän-
ker sig till den anklagades försvar inför dom-
stolen. (Forts. Fö!jer.)