svann genom en löundörr, som han slog igen
fier sig med sådan häftighet, att en emaljtafla,
som hängde derpå, föll ned och krossades i tu-
sen bitar.
Jag flydde, bestört och rådlös. Jag, van vid
elt språk och ett sätt att vara, som ur en viss
krets ovillkorligt afvisar ohöfligheten och råhe-
ten... Jag, ett föremål för hot, för våldsamhe-
ter, misshandlad, nästan öfverfallen!... Jag var
på vägeu att mista förståndet.
Jag störtade ini milt rom som en vansinnig.
Mari, redan förut uppskrämd genom mitt långa
dröjsmål, ilade mig till mötes; jag fölli hennes
armar under qväfda suckar.
Hvad är det? O Gud, hvad har händt?
f ågade hon med ömhet.
Jag svarade snyftande:
Mari, Mari! J:g är den olyckligaste qvinna
i verlden.
Nil Ni? svarade hon, och såg sig omkring
på den furstliga prakt som omgaf oss.
Delta utgör icke lyckan!, hviskade jag.
Men i denna Maris blick hade jag uppsnsp-
pat hennes tanka, den ofrivilliga erinringen om
hennes egen olycka — hennes... Borde jag väl,
under hennes sorg, beklaga mig sjelf? ... Jag sökte
hastigt att qväfva min egen smärta, och med-
dela henne tröst och hopp, oaktadt jag kände
mig modlös in i själen, och hvarken visste hvad
jag skulle företaga eller besluta. Till hvem
skulle man vända sig nu? Hvilket medel skulle
man nu begagna?
Hvarken hon eller jag hade härem minsta
begrepp; men likväl förflöt tiden. Två timmar
hade redan förgått sedan hennes ankomst — re-
dan två förlorade tiz mar. Hon var färdig att
dö af oro öfver sin man, från hvilken hon hop-
pades hafva ett bud vid sin hemkomst. Hen-
nes barn hade hon äfven lemnat ensamna hem-
ma.
Allt detta väckte min slan; cch likvi
nödgades jag låta henne ålervända ensam; ack
Jag vågade icke föra heune tillbaka i min vagn
Jag lät skicka efter en hyrvagn och hon !em
nade mig med mitt löfte om ett besk efter er
timmas förlopp.