Med min vanliga öfverdrift gick min inbild-
ning allt vidare och vidare... i förtjusningen
fick jag knappt någon nattro.
Hvilka luftslott byggde jag icke under de
få veckor, som förflöto efter upptäckten af
detta vapen, hvilket jag höll i ordning till
mina vänners tjenst, ända till det ögonblick
då det splittrades i min vanmäktiga hand!...
En novembermorgon, omkring kl; 11, höll
jag på att sluta min toalett; min kammarjung-
fru sysslade ännu med ett och annat i rum-
met. En betjent kallade ut henne och jag
hörde ett lifligt samtal uppkomma dem emel-
lan utanför dörren; slutligen kom hon tillbaka
och sade, med en ton, hvars på en gång valda
och hemlighetsfulla uttryck jag förgäfves skulle
söka återgifva: Det är en fru Julien som be-
gär att få tala vid hennes nåd; Pierre har lå-
tit henne sitta ned i förmaket, i afvaktan på
hennes nåds befallning.
Det var ett misstag af Pierre... i salongen
skulle han visat in den damen. Inför henne
genast dit! tillade jag sträft.
Jag följde omedelbart efter den enfaldiga
flickan, gick Marie till mötes, tog henne vid
handen och införde henne i mitt rum.
Aldrig hade Marie förut varit hos mig.
Detta oväntade besök, förvirringen i hennes
uppsyn, och en darrning i hennes röst, som
nästan beröfvade henne talförmågan, — allt
lät mig ana en olycka. Marie! Hvad är på
färde?, ropade jag.
Min man ... Julien är i fängelse! . .. stam-
made hon konvulsiviskt. .
Julien? Julien i fängelse!... Min Gud!
Hvad har han då gjort? frågade jag förskräckt.
Ack, ingenting... ingenting ondt, min frul
— Under snyftningar berättade hon vidare:
I dagningen hade en poliskommissarie och
flera andra karlar inträngt i Maries boning,
letat öfverallt, genomsökt alla möbler, bemäk-
tigat sig tryckta papper som lågo under ett
bord; och efter eft långt förhör och mycket
skrifveri, hade dessa obarmhertiga menniskor,
i trots af hennes tårar och böner, släpat hen-
nes man i fängelse.