— Tidningen Reform synes på de sednaste
jorton dagarna hafva tagit en riktning, som
i spå icke kommer att bära sig i längden.
Eburu den i sitt programm angaf sig såsom
socialistisk, så tycktes dock de första numrorna
illkännagifva, att redaktionen hade förstått
aippfatta det förnuftiga af socialismen, med
bortkastande af dess förblindelser ; men
detta motsöges på ett oangenämt sätt af
le sednare bladen, som man snarare skulle
kunna kalla antisocialistiska. Det är en skyl-
lighet alt förklara detta litet tydligare. Vi
iro långt ifrån att anse klandervärdt, att den
nedtryckta beägenhet skildras, hvari de fat-
ige befinna sig; ty mycket, mycket återstår
detta afseende ännu bos oss till förbättring,
2j blott genom direkt hjelp, utan genom för-
hättring af statsinrättningarna, äfvensom på-
minnelser i detta hänseende behöfvas till de
länkande och bättre lottade, hvilka i alla fall
iro de, som måste arbeta för de värnlöse, för
att förskaffa de sednare någon trefnad af lif-
vet. Under det icke htet på den sednare ti-
den blifvit gjordt genom ökade bidrag till fat-
tigvårds- och arbetsanstalter, hvilket synes på
debetsedlarna, är man likväl ännu långt ifrån
att egna denna vigtiga angelägenhet den rela-
tiva andel i omsorger, som den tarfvar i
jemförelse med andra delar af statsbestyret:
och så till vida kan en agitation i detta hän-
seende vara både nyttig och af behofvet på-
kallad. Men deremot måste vi upprepa, hvad
redan ett par gånger blifvit yttradt af Afton-
bladet i anledning af tidningen Foikets röst,
att det för sådant ändamål icke är tillräckligt,
att likt gatumusikanten, som vefvar samma
melodier dag ut och dag in på sitt positiv, stän-
digt återkomma: endast med samma stereotypa
fraser, för att väcka missnöje och split mellan
de borgerliga klasserna i samhället. Detta är
ett lika otäckt och vidrigt skådespel, som de
samla skråtvisterna, när skräddarne ville med
lfiskalens tillbjelp plundra kramhandlarne för
det de sålde färdiggjorda kläder, och dessa åter
likaså ville komma åt skräddarnes egendom,
för det dessa sjelfve höllo kläden till de roc-
kar, som de tillverkade. Det är i sanning
underligt att just de, som hafva broderligheten
till syftning, skola lägga an på att göra sig ett
kapital af split och tvedrägt, och denna tak-
tik är, hvad arbetsklassen beträffar, så mycket
mera fördömlig, som den minsta eftertanke
måste gifva vid handen, att dess belägenhet
icke det ringaste förbättras af ett sådant sätt
att gå till väga, hvilket genom öppnande och
utvidgande af ett svalg emellan de serskilds
fraktioner, som alla borde och kunde vars
vänner af de fria institutionerna, endast göra
reaktionens bemödande att motstå reformernas
sak så mycket lättare.
Ett märkvärdigt drag i dessa så kallade so-
cialistiska, eller, såsom vi nyss kallat dem,
antisocialistiska agitationer, är det smicker,
hvarmed dervid stundom bolas om proletärernes
gunst och sympati. Denna omständighet tro
vi verkligen att de publicister, som här äro i
fråga, icke sjelfve varseblifvit, och anse oss
derföre böra fästa deras uppmärksamhet på
huru de härvid å sin sida handla precist :
samma anda som royalismens lycksökare, när
de ständigt tassla i furstens öra, att allt det
missnöje eller oro, som kan finnas i landet
icke har sin grund i verkligheten af någrs
bakvända sakförhållanden eller lagar och deras
utöfning, eller i ett mimdre lyckligt regerings-
system, utan blott härleder sig från några upp-
viglare, som söka sin egen makt och fördel
0. S; V.
i RA a RR