uppehälle sjelf, med sitt arbete. För öfrigt
har jag icke riktigt reda på saken; men så
mycket är visst, att jag icke känner någon
slägtinge till min man i Paris.
Och jag, Aline, jag kände en jag!... Jag
hade under detta samtal kommit att göra en
af de mest otroliga upptäckter. Ni skall strax
få höra.
I förbigående måste jag nämna, att jag Va-
rit bållen i den fullkomligaste okunnighet om
att namnet Thibaut var ett tillnamn för den
person, som nu kommer att inträda på sce-
nen. Jag trodde uppriktigt, att det icke var
annat än elt af hans förnamn, och då detta
namn aldrig bifogas det andra som han van-
ligen bär, så hade jag till och med förgätit
det. Men det visste jag, att äfven han här-
stammade ifrån Dauphbint, och denna omstän-
dighet kastade den första ljusstrålen bland mina
orediga hågkomster. Genom de biomständig-
heter, som Marie nu händelsevis hade kommit
att omtala, fann jag likväl nu påtagligt, att
jag, såväl som hela verlden, förts bakom Jju-
let, genom ett litet konstgrepp.
Till en början märkte jag blott det löjliga
i min upptäckt, icke utan någon liten skade-
fröjd; men vid närmare påseende, blef jag för-
tjust öfver hvad jag fått veta, och ansåg det
som en lycklig skickelse, hvaraf jag kunde
draga fördel i vigtiga fall. Och, i sjelfva
verket, om hemligheten af mina förtroliba för-
hållanden till Marie blefve bekant för de mina,
och jag af dem oroades och klandrades derför,
så ägde jag nu ett vapen — ett ord blott —
hvarmed jag kunde tysta dem! Jag skulle till
och med åstadkomma denna tystnad hos min
mor, som annars, det visste jag nog, skulle
högt fördömma det opassande af mina nya be-
kantskaper, och icke förlåta mig att hafva begått
ett sådant fel.
Och ännu en sak: Månne min dyrbara upp
täckt icke skulle kunna begagnas för att för-
flytta Julien ur den beroende samhällsställ-
ning, hvari han för närvarande nödgades söka
sin utkomst, och verksamt bistå honom i
grundläggandet af en rörelse på egen hand?...