Döm hvad jag erfor vid denna nyhet! Hvad
var det då för olyckliga papper, som så kunde
olottställa Julien ?... Jag frågade Marie med
ingslan derom.
Jag kan icke säga så nogan, svarade hon.
Jag förstår icke sådana saker; men det tycks
tt regeringen icke gör Frankrike lyckligt; att
rela verlden nu saknar kejsarens regering, och
tt man vill sätta hans son på tronen. Så
vidt jag kan begripa, så voro de papper, som
oliskommissarien tog, några ark af en strö-
krift om klagomål, som man tror sig kunna
söra mot Bourbonerne, och tillika en uppma-
ning till anhängarhe af hertigen af Reichstadt,
som man vill sätta i deras ställe. Julien hade
jagit hem med sig två eller tre korrekturer
uf denna bok, som han hade varit sysselsatt
med långt inpå natten, i ett annat tryckeri än
let vanliga.
O min Gud, inföll jag, förtviflad öfver allt
letta, fastän Julien icke mer behöfver träla
så mycket som förut, så har han väl ändå,
ör att förtjena litet mera, företagit sig någon-
ing utom sitt vanliga arbete; men hvarföre
arbetar han då på något som kan blottställa
honom ?p
Men det är alldeles icke för inkomsten,
som han och hans vänner arbeta på det derl
inföll hon. Det är af godt hjerta, och i öf-
vertygelsen att de göra väll Hvar och en bi-
träder frivilligt med allt hvad han förmår, vid
en sak som åsyftar allmänt väl, efter hvad de
utmärkta och aktningsvärda män försäkra, som
leda det hela.
Sådan, min fru, är Juliens tanke. Så länge
Napoleons son är till, erkänner han ingen an-
nan än honom som sin furste. Hans hänfö-
relse i det afseendet gränsar till vansinne. Ar
1814, då Julien knappt var sexton år gammal,
begaf han sig med alla sina kamrater upp till
Montmartre, i trots af sin mors tårar, och
stridde der med alla krafter, för att hindra
fienden tränga in i Paris; och fastän han blef
sårad i axeln af ett skott, och hade ondt deraf
ännu 1815, så hindrade detta honom icke att
då befinna sig iledet bland dem af sina lands-