Det är en obestridlig sanning, att en men-
niska i knappa vilkor och en lägre samhälls-
belägenhet nödgas gifva ständiga och vida större
prof på själsstyrka och uppoffringar, än den
bättre lottade, som utan svårighet kan tillfreds-
ställa de lekamliga behofven; men då man
med synbar förkärlek lägger an på att be-
skrifva proletärerne såsom företrädesvis det
dygdiga elementet i samhället, i motsats tilll
de förmögnare eller högre uppsatte, samt att
osedlighet och prostitution endast är enj
följd af t. ex. förtryck från penningemännens
sida, d. v. s. från alla deras, som äga något i
eller sysselsätta andra, så gör man sig skyldig
till en osanning och en orättvisa. Detärsannt
att institutioner och dåliga lagar, framför allt
bristen på tillfälle till uppfostran, hafva hufvud-
andelen i detta onda; men då bör man bemöda
sig att, i stället för de ihåliga fraserna, utreda
den kombination hvari denna härledning är
att söka, och tillika icke alldeles glömma den
erinran, att trefnad och välstånd för arbets-
klassen i allt fall, under hvilka samhällsförhål-
landen som helst, komma att bero af flit, spar-
samhet och afhållsamhet från starka drycker;
ty huru mycket än dagsverkarens vilkor må
förbättras, så står det dock fast, att den som
blott arbetar 3 dagar i veckan eller låter sin
förtjenst till stor del gå i brännvin, kommer
alltid att förblifva fattig och usel. Härom
hafva vi dock icke sett ett ord hvarken i Re-
form eller i Folkets röst.
Aftonbladet har ifrån sin första början al-
drig skytt tillbaka att uttala sin öfvertygelse,
när den stått emot de mäktiga intressena, vare
sig att det gällt rika fabrikanters monopolier
eller skråintressen eller adels- eller prelatvälde
m. m., eller sjelfva det öfverdrifna i husbon-
deväldet, eller den orimliga öfvermakt som det
starkare könet hos oss tillagt sig öfver qvin-
nans rättigheter. Vi torde derföre äfven hafva
någon rätt att oförbehållsamt uttala vår tanka
emot ett sätt att bearbeta proletären, hvilket
åtminstone för det första, om det skulle fort-
fara, ingalunda kommer att påskynda reformens
sak, men väl skall hafva till verkan att många
af de välment liberale men politiskt jörskräckte
till slutet kunde blifva skrämde för sjelfva
tryckfriheten. Detta vore ett stort ondt, ty
ännu har den erfarenheten ej blifvit vederlagd,
att öfvergången till en förnuftig demokrati icke
någonstädes kunnat ske utan biträde af me-
delklassen, ja äfven af hvad man kallar det
kälkborgerliga elementet, som likväl lätt är
uppskrämdt och då kastar sig i reaktionens
armar, såsom vår tid haft lärorika tillfällen
att se, både i Tyskland och Frankrike.
Närmaste anledningen till hvad här blifvit
yttradt hemte vi af tvänne artiklar ur Reform
för i onsdags. Den ena kallas: Några ord till
arbetarne, af en arbetaren, och har till och
med icke förtjensten af att vara original utan
är påtagligen en öfversättning ur någon fran-
sysk socialistisk skrift, emedan man der åter-
finner sådana fraser som om rätten till arbete,
om förfalskare och bedragare som förstöra den
redlige köpmannen, derigenom att de lemna
förskämda varor till lägre priser m. m., af
hvilka den förra frasen är ett den franska so-
cialismens lystringsord, hvars ohaltbarhet så-
som absolut samhällsprincip redan är allmänt
insedd i Frankrike, och det sednare förhållan-
det lyckligtvis ännu är mindre tillämpligt hos
oss. Den andra artikeln är en målning af ba-
racken nedanför Nytorget, och har gifvit förfat-
taren anledning till skarpa klagomål emot den
eländiga tillflyktsort, som de husville sålunda
måste hålla till godo. Vi instämme deruti, att
baracken i sanning utgör det minst afunds-
värda nattläger man kan hafva, men det bör
å andra sidan ej förbises, att detta mnattläger
likväl är något bättre än att ligga ute under
broar eller i dynghögar, såsom ännu för tio år
sedan var fallet med en del af den klass men-
niskor som nu befolka barackerna. Författa-
ren har troligen icke heller besinnat att om
mjuka madrasser och luftiga beqväma rum be-
stodes barackhjonen, så skulle antalet af dem
som der infunno sig snart blifva tio gånger så
stort som nu, emedan en stor mängd då hellre
skulle gå dit än betala hyra, och det är såle-
des snart sagdt ett nödtvång att icke gifva
dessa ställen en större komfort än att blott de
absolut husvilla der söka sin tillflykt, så framt
ej den skattdragande delen af befolkningen, ar-
betare inberäknade, vill kännas vid mångdubbla
fattigskatter emot de närvarande. Problemet
att i detta fall utfinna ett lagom är icke så
lätt och vinnes ej endast genom klagorop.
Vi hafve yttrat vår mening något bjert, men
anse dock det sagda icke öfverdrifvet. Ty in-
genting är olyckligare .i politiken, likasom i
helsovården, än att vid sökandet efter bote-
medel emot ett sjuklighetstillstånd misstaga sig
om de rätta orsakerna och deraf ledas till ex-
perimenter, som förvärra i stället att för-
bättra. Af detta skäl måste vi äfven uttala
oss mot en sats, som blifvit framhållen i tid-
ningen Reform, men hvilken såsom theori är
grundfalsk; nemligen att kapita!ernas tillvexti
ett land nödvändigt skall hafva till följesla-
gare en ökad fattigdom å andra sidan. Då hvar
och en begriper att med kapital icke blott
förstås sillverriksdalrar eller bankosedlar, utan
allt det uppsamlade förråd af varor, materia-
SECRET DEN NE ESSEN