upp, som skingrade och härjade allt omkring
mig, och lemnade mig ensam med mina tårar,
bland ruinerna af min lycka och mitt lugn.
Kort före denna olycka hade en sällsam
händelse ännu mera ökat besynnerligheterna i
min ställning under de sista sex månaderna.
Jag satt en dag och språkade med Marie, vid
hennes lilla arbetsbord; bland andra saker på
detsamma låg ett bref, hvars utanskrift jag
händelsevis kom att läsa; det var till m:r
Julien Thibaut och hade poststämpel från Gre-
noble.
Ingenting var enklare än detta; och likvälj
hände, att personens namn och namnet gå sta-
den hvarifrån brefvet var kommet, när de till-
sammans träffades af min blick, verkade nästan
som ett elektriskt slag. Ett ljus gick upp för
mig i hast; jag fick en ingifvelse... och hän-
fördes oemotståndligt att nyfiket fråga Marie:
Är Julien ifrån Grenoble?
Han är född i Paris; men hans slägt är
iTån Dsuphbint och bor der ännu, svarade hon.
. Juliens far, fortfor hon, var son till en fat-
tig landtman, som hade många barn; men som
ynglingen var hygglig och förståndig, så vann
han tycke hos församlingens prest. Denne gaf
honom sjelf någon undervisning, till en början,
och skaffade honom sedan, genom sitt förord
hos biskopen i Grenoble, en friplats i stadens
prestseminarium. Han studerade der en tid,
men fann sig icke äga någon kallelse för det
andliga ståndet, utan lemnade orten och for
till Paris, der han skaffade sig anställning vid
ett boktryckeri, och gifte sig slutligen.,
Har Julien några slägtingar i Paris? in-
föll jag:
Min svärmor har hört sin man säga att en
af hans farbröder också hade begifvit sig till
Paris, och der förvärfvat stor rikedom.
Men sökte Juliens far aldrig upp den der
farbrodern? Den skulle ju kunnat hjelpa ko-
nom mycket? .
Han sökte honom straxt efter sin ankomst
till Paris; men farbrodern tog emot honom
så kallt, att besöket icke förnyades, och det
var då som Juliens far beslöt att förtjena sitt