Mötet i Free-Trade Hall i Manchester
den 29 Januari.
(Forts. från gårdagsbl.)
John Bright. Bland vår samtids egenheter
tycks mig en vara allmännast: det ansenliga
mått af ansträngning och nit, som nu ägnas
åt skärskådandet och öfvervägandet af de stora
sambhällsfrågorna. Sjelfva detta möte är ett
ibland profven derpå; det är blott ett af de
många, som ägt rum sedan parlamentets sista
sammanträde. Vi lefva i ett agitationens tid
skifte; den parlamentariska hvilotiden har jag
icke funnit särdeles uthvilande. Men jag är
kättersk nog att vara högst belåten dermed
och att fullkomligt gilla sakernas närvarande
skick i detta hänseende. Det fanns en tid —
vi voro då alla vida yngre än nu — då vi
äfven emellan parlamentssessionerna hörde ta-
las om talrika möten — de stora tory-mö
tena var deras namn. Det var en tid då en
stor sal byggdes i detta grefskap för sådana
möten, bredvid jernvägen emellan Manchester
och Liverpool, på det att man lätt och talrikt
skulle kunona församlas der med ångans bi-
stånd. Men ångan har dunstat bort — der
hållas icke mera några möten af dylikt slag.
Inga tory-dineer afhöras vidare. I sjelfva ver-
ket och med undantag af en agitationsfars un-
der de sista veckorna, icke för tory-grund-
satser — så frarmt dermed icke förstås arrende:
förhöjning (Munterhet) — har här icke för-
sports en enda agitation eller demonstration i
ändamål att ådagalägga det någon inom rikets
gränsor vill kosta ett halmstrå på upprälthål-
landet af vår ärofulla inrättning af kyrka och
stat, som toryismens fältrop lydde (Munter-
het och iiiligt bifali). Angående prohibitist-
mötena, så vill jag för tilifället lemna deras
otyglade språk derhän, och blott fästa upp-
märksamhet på en annen omständighet: den
fullkomliga bristen på skäl och logik i deras
ledares anföranden (Hör! Hörl). Såsom exem
pel vill jag välja bland hvad som yttrats af
män, om hvilkas rikelom, titlar, börd och
samhällsställning intet tvifvel kan komma i
fråga. Lord Talbot förklarade för sina åhörare,
att vid de nuvarande spanmålspriserna i lan-
det kunde de nuvarande arrendena icke er:
läggas. J måsten, fortfor han, icke föreställa
er att en godsherres inkomster vill säga det-
samma som arrendena för hans jord. Arren-
dena kunna uppgå till 10000, 153000 eiler
20000 pund sterling om året; men det är
stundom, ja i allmänhet så, att ban har utbe-
talningar att göra för renteinteckningar, för
utstyrsel åt sina döttrar, för med fideikom-
misset förlnippade lifstidsrentor åt sina brö-
der. Det ges inycket sådant att utbetala, och
godsherrns vanliga årsinkomst är endast den
behållning, som återstår af hans arrenden, se-
dan alla dessa afdrag utgått. Antagom nu att
hans arrenden måste nedsättas med 15,20 el-
ler 23 procent, så utplånas denna behållning;
och huru skall det då gå med, — med lord
Talbot tron j kanske att han tillade? Nej.
Huru skall det då gå med landet? tillade
han (Allmänt skratt). Häri ligger hela knu-
ten: Lord Talbot tänker helt naift och upp-
riktigt: Landet — det är jag (Skratt och bi-
fallsrop). Jag känner ganska väl huru det går
med en man i Manchester, om hans behåll-
ning utplånas,; men jag känner ingen upplaga
af våra grundlagar, och intet parlament som
hittills församlats i öfver- eller underhuset
som ännu förklarat nationen skyldig att skaffa
behållning åt folket i Manchester (Bifal!). Att.
en offentlig talare kan komma fram med dy-
lika skäl för folkets beskattning, och att et:
antal män, tillhörande jordbruksinteresset, jemte
en estrad fylld med ädlingar och gentlemen,
kunnat yttra bifall till ett dylikt språk, åda-
galägger, så vidt jag kan förstå, stort förfall i
logiskt och intellektuellt hänseende; och det
synes verkligen vara hög tid att vi befria de
ras händer från styrelsens makt och ansvarig-
het, när de icke förmå bevisa sina påståenden
bättre än så (Bifallsrop).
Men om torys icke hållit några högtidliga
möten en tid bortåt, så befinna sig våra goda
vänner whigs nära nog i samma belägenhet
(Munterhet och bifall). Det förspörjes icke
heller nu mera om några whig-middagar; den
vanliga skålen till åminnelse af Charles Fox
tycks alldeles förgäten — jag kan åtminstone
icke erinra mig när den sist föreslogs af våra
vänner på någon offentlig middag.
Orsaken till dessa märkliga luckor i vårt
offentliga lif förtjena likväl att kännas. De
bestå deri, att så väl whigs som torys, dessa
ärftliga partier, nu mera inom hela riket sakna
allt anhang af betydenhet, och att det sanno-
likt skulle vara omöjligt för någotdera, att i
stad eller bygd kunna ställa till sådana poli-
tiska middagar som fordom, att der hålla så-
dana tal som förr, att skörda bifall för samma
tomma trosbekännelser i politiken, och att släpa
med sig hela skaror af sina landsmän till för-
mån för ett system utan all mening, om me-
ningen icke hufvudsakligen var att slå blå
dunster för allmänhetens ögon (Bifall).
Och ändå går en rörelse genom landet, och
lifligare sedan några få år, än i någon äldre
period; men denna rörelse är en rörelse af
TA fs FAM a SNF Ar FF