modiga hand, som skänkt mig denna stora
lycka!
Hvad dessa ord af Marie gjorde mig glad!
Att med så litet kunna skapa och dela så rena
njutningar! ... Jag fann mig öfverflödigt be-
tald.
Och emellertid önskade jag mera ... ännu
någonting vidare: det fanns i sjelfva den om-
ständigaret, att Maria var arbeterska, trälande
åt andra, ett lidande för min själ, och — jag
måste väl tillstå det. — äfven för min stolt-.
het ... Sjelfva denna tanke upprörde mig,
I våra bästa handlingar inblandar sig ofta, oss
ovetande, en usel fåfänga ... Målet för mina
hemliga önskningar var ännu icke uppnådt.
Ända hittills hade jag icke hos Marie kunrat
röra vid den strängen; nu erbjöd hennes be-
rättelse om sin mans stränga arbete ett till-
fälle dertill; jag skyndade att begagna det.
Men ni också, inföll jag, ni uttröttar er
väl icke heller med arbete? Eller huru?
Ack, min fru, skulle jag ingenting göra?
Min man arbetar oupphörligt; min beskedliga
svärmor har warit så god och öfvertagit hela
bushållsbestyret; skulle jag då vara alldeles
overksam? Nej, nej!,
Men hör,, svarade jag och begynte spela
frestarens roll, jag har en hel hop broderier
och tapisseriarbeten, och jag skulle bli er för-
bunden om ni ville öfvertaga alltsammans. Ar-
beta icke mera för andra; det skulle göra mig
så mycken glädjen
Mig ocksån, svarade hon; men det är omöj-
ligt, min fru.n
Men hvanföre ?n
Den sysselsättning, som ni har den godhe-
ten att erbjuda mig, kan icke räcka alltid. Om
jag skulle öfverge min nuvarande befattning,
si skulle jag mista mina öfriga kunder; och
likväl är det nödvändigt att jag sysselsätter
mig hädanefter på samma vis som hittills. De
beqvämligheter och den trefnad, som vi pu
äga, kunna icke fortfara utan på detta vilkor.
Dessutom lie ju jag då ensam draga förde-
len af till gen i vår lilla förmögenhet, och !
det vore icke rätt, min fru.n z g