afseende på alla dessa vwigtiga näringsgrenar
tilltror jag mig den försäkran, att vi med se-
ger för vår sak uppträda i parlamentet (Bifall).
Men det är icke litet besynnerligt, att öfverallt
der jag rest, har jag befunnit mig i spåren ef-
ter en hop menniskor, som ilat tillsammans i
trots af frosten och urvädret — sålunda vits-
Ordande sin oförtru:enhet och ifver — jag har
märkt dem samlas öfverallt i hela landet, för
att fatta beslut, i hvilka de förklarat att icke
blott jordbruksinteresset utan alla landets
stora isteressen, — ty så lyder frasen — lida
nöd ocha hasta sin undergång till mötes,. Ar
icke detta besynnerligt? A- det icke besyn-
nerlig!, att här skall finn-s inän, så obekanta
med i:vad som sker i landet, att de kunna
sammanträda och förkunna för verlden huru-
som folkets belägenhet är raka motsatsen till
hvad den är, och hvad alla kännetecken på den
verkiiga belägenheten antyda? Huru är en så-
dan besynnerlighet förklarlig? Huru, om icke
derigenom, att egendomsherrarne i vårt land
hafva från urminnestider fått den vanan att
betrakta sig som de enda menniskor af bety-
denhet i hela riket, och icke kunna föreställa
sig annat än att hela riket lider, när de sjelfva
tycka sig missbelåtna (Munterhet och bifall).
Om vi wille välja invånarne i Frankrike eller
Amerika till skiljedomare i den stora striden,
och berättade för dem att i England ges en
hop menniskor som hå!la offentliga möten, hvar-
vid de förklara hela landet befinnas lidande och
ilande sin undergång till mötes; — om vi be-
gärde denna skiljedomstols utslag häröfver, så
skulie den omedelbart företaga en granskning
af de stora kännemärken på ett lands välbe
finnande och otrefnad, som man äger i listorna
öfver dess statsinkomster, dess införsel och ut-
försel, fattigmängdens tillvext eller aftagande,
sparbanksfondernas ökning eller minskning, lös-
drifvarnes antal, arbetslönens höjd, priset och
åtgången på nödvändighets- och öfverflödsva-
ror, — och sedan den granskat allt detta, skulle
den anse sig kunna besvara frågan om framåt-
skridande eller förfal!, välstånd eller vantref-
nad. Nå väl: om vi anställa samma gransk-
ning sjelfva, så skola vi upptäcka att i jemfö-
relse med ställningen för ett år sedan, för två
år sedan, för hvilket år som helst före den tid,
då vi hade hvad våra egendomsherrar önska
sig tillbaka — ett högt pris på landtmannava-
ror — före den af det missbelåtna interesset
saknade dyra tiden,, kort sagdt: i jemförelse
med ställvingen då, är ställningen nu bättre,
än den någonsin varit. (Hör! Hörl och ett
Nej!)
Någon af församlingen säger nej. Jag trot-
sar dock hvem som helst, att uppgifva en enda
tidpunk?, då landtmannainteresset, som egen-
domsherrarne vanligen kalla sitt enskilda, icke
sade nej till den allmänna belåtenheten, eller
förklarade sig belåtet, utan när det öfriga sam-
hället ied af dyr tid eller nöd (Hör! Hör! Bi-
fall). Det är en historisk sanning, ett factum,
som hvem som helst kan kontrollera, att när
helst en stor nöd förspordes i manufakturtrak-
terna, en tillvext af tiggarskaran, när fabrikerna
stadnade, grufvorna öfvergåfvos, handen ty-
nade, konsumtionsafgifterna minskades, när,
kort sagdt, alla tecken till allmänt lidande
och förts!l röjde sig; då visade sig det så kalla-
de landimannaintresset alltid belåtet, — och att
tvärtom, när alla de öfriga näringarne trifdes
och deras idkare kunde glädja sig åt billigt
pris på näringsmedlen — då framträdde landt-
mannaintresset ofelbart med den stereotypa
förklaringen att landet står på branten af sin
undergång,. Det upprepar nu på nytt samma
beteende som utmärkt det hittills. Och hvil-
ken är väl den förändring, som det efterläng-
tar, som det efterlängtat alltid? Ingenting
annat än dyr tid, men hvarmed folkets väl-
stånd i allmänhet ej kan stå tillsammans. Hos
alla folk och i alla tidehvarf har man sagt att
himlens förbannelse öfver ett folk tillkänna-
gilves genom dyr tid och hungersnöd; men
bör det väl förtäljas i våra häfder, att vi allt
framgent fortlefvat under en samhällsinrätt-
ning, der mängden af folket, icke genom him-
lens straffdomar, utan genom menniskors för-
bannelse, hållits till svält, endast på det att
en ringa del af samma folk måtte kunna rikta sig
på den öfriga mängdens nöd? (Bifall). Hela
frågan gäller ingen ing annat, i yttersta instan-
sen, än arrendena för de stora herregodsen;
och kunna egendomsherrarne icke förmå sina
farmers att betala lika höga arrenden som
förut, under nuvar:nde priser, så måste de
slå af på arrendena; deri ligger knuten. Men
rent af bedrägeri är det af egendomsherrarne,
när de vid denna årstid låcka ut sina arren-
datorer att i frost och urväder församla sig
kring deras talareskjul, under den förespeglin-
gen att ,arrendatorernes rättv dermed skall
upprätthållas.
Irlands farmer hafva vid detta narri röjt
långt mera kraft och förstånd än Englands;
de hafva icke förenat sig med egendomsher-
rarne i dessas rop om beskydd. Tvärtom;
de hafva nästan i hela Irland församlat sig på
egen hand och röstat emot bifall till egendoms-
herrarnes begäran (Bifall). Jag skall berätta
hvad som tilldrog sig vid ett par sådana ir-
ländcka möärtan — Dat ana hölls i orvefckanet