var nymålad och hade en halmmatta utanföre.
På sidan hängde ett grönt klocksnöre med en
vacker tofs. Jag gick närmare, och fann på
dörren ett hvitt kort med blå kant; derpå var
skrifvet: :
Fru Julien, Spetsärbeterska.
Denna så enkla titel skar mig i hjertat!
Med ögonen fyllda af tårar, och nästan dig-
nande af rörelse, stadnade jag framför denna
dörr, och måste hålla mig fast vid låset, som
jag knappt vågade se upplåsas; jag hade glömt
allt hvad jag skulle säga, och visste för ögon-
blicket icke hvad jag ville. I detsamma hörde
jag steg i trappan... Nu grep jag i klocksträn-
gen och ringde... dörrn öppnades.
Jag ville tala med fru Julien,- sade jag,
med knappast begriplig röst, till en liten vac-
ker gosse, som såg på mig med förvåning,
sprang ifrån mig och lemnade mig qvar vid
dörrn, som jag fick stänga sjelf.
Under några ögonblick, som jag var ensam,
öfverskådade jag sorgset detta rum. TI den
djupa fönstersmygen stod ett hvitt omåladt
bord, hvarpå låg en stor portfölj, blyertspen-
nor och en teckning, som gossen hållit på att
rita af; rundt omkring murarna några rottings-
stolar, ett skåp af valnötsträ, en liten vatten-
reservoir med kran, och på murarne åtskilliga
ritningar, uppklistrade på papp och med svarta
kanter. Golfvet var lagdt med små tegel,
glättade och bonade. Öfverallt rådde en ut-
sökt snygghet; men aldrig hade en sådan tarf-
lighet ännu skådats af mina ögon; jag stod
som tillintetgjord af grämelse.
En ung qvinna visade sig. Ack, min fru,
jag ber tusen gånger om ursäkt att jag låtit
er väntal sade hon och öppnade dörren till
ett inre rum, som var en stor sängkammare.
Der satte hon fram en stol åt mig, på hvilken
jag snarare föll än satte mig; jag var ur stånd