felsteg, — jag menar Cavaignac och hans an-
hängare, men hvilka dock för närvarande öp-
pet och bestämdt skulle sätta sig emot hvarje
anfall på konstitutionen. Och detta parti har
vidsträckta förbindelser inom både armåeen och
nationalgardet.
Nu blott ett ord om Proudhons Voix du
Peuple. För några dagar sedan sade Proudhon
till en af sina vänner, hvilken uttryckte sin
förvåning öfver hans besynnerliga, principlöss
förfarande, och frågade honom om han ickt
längre var republikan:
Ah, var lugn; jag har endast velat göra
rent hus först; sedermera kommer turen till
reaktionen och monarkisterna af alla färger;
ty hvad jag framför allt, öfver allt och mot
alla vill är republikens upprätthållande och
befästande, det enda räddningsankare, som
Frankrike ännu äger.
Hvad man ock må tänka om Proudhons
olyckliga skepticism; till reaktionens vänner
hör han icke, och i värsta fall kunna demo-
kratiens vänner umbära hans hjelp.
Le Temps har förenat sig med La Liberte,
La Revolution democratique et sociale, som
blef förbjuden efter den 13 sistl. Juni, har
sammansmält med La Reforme, och denna sist-
nämnda, hvilken kan betraktas såsom februari-
revolutionens vagga, men som lidit mycket
genom ådömde böter och förföljelser mot dess
utgilvare, väntar på en slags förnyelse. Den
bildar ännu alltid avantgardet mot republikens
fiender.
Så snart jag nu till på köpet fått nämna
La Republique, som alltid haft ett stort antal
läsare, ehuru icke numera så många som för-
lidet år, så kommer turen till Girardins La
Presse. Emedlertid torde det vara klart för
hvar och en att oppositionsbladen förena det
allra största antalet läsare och äga vida mer
kraft och makt än alla den mångfärgade reak-
tionens organer tillsammanstagna.
La Presse hade väl den 1 sistl. Januari, en-
ligt hvad Girardin sjelf icke utan en viss få-
fånga bekände, endast — — 34,000 abonnen-
ter..(Kort derefter tillade han dock, att flera
nya tillkommit.)
Icke destomindre hör La Presse till de fruk:
tansvärdaste vapen, som stå till oppositionens
dispositon. Moderat i uttryck, väl underrät-
tad, outtröttlig och af jernhård ståndaktighet,
och derjemte invigd i de minsta omständighe-
ter som röra de makthafvandes aila personliga
förhållanden, är Girardin en verklig skräck för
alla, hviika han anfaller. Man tror på hans
profetiska blick i revolutionssaker och då han
i detta ögonblick dristigt förkunnar reaktio-
nens undergång och folkets nya seger, så bi-
drager han derigenom mäktigt att vinna nya
anhängare åt republiken och konstitutionen,
och det just inom en sfer, dit de demokrati-
ska bladen hittills endast undantagsvis lyckats
tränga, nemligen de rikes, embetsmännens och
len förnäma bourgeoisiens ser.
Jag skulle uppenbarligen försynda mig mot
ul rättvisa, om jag icke bland republikens stö-
ljepelare mot usurpatorerna med beröm an-
förde det nyaste, högst märkliga fenomenet
inom tidningspressens område, nemligen vec-
kobladet Le Napolegon. Constable i London,
.ornerhjelte i — — — jag mins icke hvilken
iristokratisk borg, nationalgardist i Thurgau,
eröfrare i Strassburg, kejsare i Boulogne, re-
publikens president i Paris — allt detta är
cke nog för den höga intelligens, som tronar
Elysee; den vill äfven vara jurnalist för att
kunna säga: Jag står midt emellan Washington
och kejsar Napoleon.
Hvilken modesti! - Säkerligen har ni öfver
ralfva Europa icke kunnat undgå att höra det
Homeriska skratt, som det hånande Paris upp-
väft öfver detta groteska uppträdande. Lyck-
igtvis har karnevalen: begynt!