måste kontrarevolutionen till och med görs den förhenne missgynnande erfarenheten, att det franska folket, äfven i provinserna, hade en sjelfständig opinion, och ingalunda lät bea sig till lekboll för dess partiintr:ger utan åsyftade lugnets och ordningens upp rätthållande i den mening, att det besluta! upprättbålla och beskydda den närvarande republikanska författningen. De romerska angelägenheterna hade isynner. het tydligt ådagalagt kontrarevolutionens missräkning och vanmakt. Obekymrad om konstituantens beslut, hade man börjat med att i upperhbart fiendtlig anda mot författninger och fribeten, förfara mot det med vapenmakt efter hårdnackadt motstånd eröfrade Rom, samt åsyftade att i godt förstånd med Österrike och Neapel ställa den påfliga hierarkin, då plöts: ligt en nhändig skrifvelse, från republiken: president til hans adjutanter, offentliggjordes och hva påfvens återvändande till Ror gjordes beroende af vilkor, som den pheligt fadren klarade sig icke kunna uppfylla Söndrirg mellan presidenten och hans mini strar, oenighet inom sjelfva ministeren, sam! mellan derna och lagstiftande församlingen, oct slutligen stor förlägemhet hos regeringen i des: förhåll: till de andra intresserade makterna voro följderna af detta steg. Men då slutligen presidentens skrifvelse, genom ett nytt beslut i den romerska frågan öppet desavuerades, såväl å ministerens sida som af kamraren, fattade Ludvig Napoleor plötsligt beslutet, att såsom ansvarig president sjelf fat: re!sens tyglar. Han afskedade six minister och kallade i dess ställe några af sina personliga vänner, Hautpoul, Ferdinand Barrot, La! 0. 8. V., för att icke blött vidmakthål!a sin n personliga politik i romerska fråkå gan, hvarigenom påfvens återvändande till sina stater ännu i denna stund blifvit omintetgjordt utan tillika i alla andra afseenden träda fram för folket såsom exekutifmaktens verklige che och genom förberedåndet af genomgripande soeiala reformer, såsom han förmenat, bana sig väg till en ärftlig fransk thron. Likasom den hittills af reaktionspartiet knap past i räkningen intågne presidenten korsade den mon rkiska kontrarevolutionens planer. misslyck äfven försöket att locka folket till en demonstration mot republiken, i det at: frågan, om det franska folket skulle blifva upp fordradt till ett nytt allmänt votum öfver den framtida attningen (således till ett votum för konung2dömets återställande, som man hop pades), nästan i alla departementers generalråd på det bestämdaste afslogs. Så har 1849 års kontrarevolution ej vunmt annat i Frankrike, än ett våldsamt och momentant undertryckande af friheten och demokratien; hämmandet af den ström hvarpiå revolutionen nalkas sitt mål. Men det har icke ens lyckats henne att återställa det så mycket beprisade lugnet och ordningen; ty Frankrike har oupphörligt varit oroadt af rykten om hatande statskupper och sammansvärjningar, som än förmodades utgå från presidentens palats, än från nationalförsamlingen, från legiti ter, socialister m. m. Men ännea mindre har kontrarevolutioen lyckats att, vare sig ock blott en fotsbredd, närma sig sitt mål, icke blott derföre att inre splittring inellan dess olika fraktioner mer och mer framträdt i dagen, utan emedan detta partis planer och intriger ogillas och md bestämdhet kom na att förkastas och motarbetas af folket. Den momentana seger, som blifvit vunnen af monarkiska kontrarevolutionen, hariFrankrike mera befästat republiken, än detta hade kunnat ske genom en momentan seger af den socialistiska republiken. (Forts.)