måste kontrarevolutionen till och med görs
den för- henne missgynnande erfarenheten, att
det franska folket, äfven i provinserna, hade
en sjelfständig opinion, och ingalunda lät be-
a sig till lekboll för dess partiintr:ger
utan åsyftade lugnets och ordningens upp
rätthållande i den mening, att det besluta!
upprättbålla och beskydda den närvarande re-
publikanska författningen.
De romerska angelägenheterna hade isynner.
het tydligt ådagalagt kontrarevolutionens miss-
räkning och vanmakt. Obekymrad om kon-
stituantens beslut, hade man börjat med att
i upperhbart fiendtlig anda mot författninger
och fribeten, förfara mot det med vapenmakt
efter hårdnackadt motstånd eröfrade Rom, samt
åsyftade att i godt förstånd med Österrike och
Neapel ställa den påfliga hierarkin, då plöts:
ligt en nhändig skrifvelse, från republiken:
president til hans adjutanter, offentliggjordes
och hva påfvens återvändande till Ror
gjordes beroende af vilkor, som den pheligt
fadren klarade sig icke kunna uppfylla
Söndrirg mellan presidenten och hans mini
strar, oenighet inom sjelfva ministeren, sam!
mellan derna och lagstiftande församlingen, oct
slutligen stor förlägemhet hos regeringen i des:
förhåll: till de andra intresserade makterna
voro följderna af detta steg.
Men då slutligen presidentens skrifvelse, ge-
nom ett nytt beslut i den romerska frågan
öppet desavuerades, såväl å ministerens sida
som af kamraren, fattade Ludvig Napoleor
plötsligt beslutet, att såsom ansvarig president
sjelf fat: re!sens tyglar. Han afskedade six
minister och kallade i dess ställe några af sina
personliga vänner, Hautpoul, Ferdinand Bar-
rot, La! 0. 8. V., för att icke blött vid-
makthål!a sin n personliga politik i romerska frå-
kå
gan, hvarigenom påfvens återvändande till sina
stater ännu i denna stund blifvit omintetgjordt
utan tillika i alla andra afseenden träda fram
för folket såsom exekutifmaktens verklige che
och genom förberedåndet af genomgripande so-
eiala reformer, såsom han förmenat, bana sig
väg till en ärftlig fransk thron.
Likasom den hittills af reaktionspartiet knap
past i räkningen intågne presidenten korsade
den mon rkiska kontrarevolutionens planer.
misslyck äfven försöket att locka folket
till en demonstration mot republiken, i det at:
frågan, om det franska folket skulle blifva upp
fordradt till ett nytt allmänt votum öfver den
framtida attningen (således till ett votum
för konung2dömets återställande, som man hop
pades), nästan i alla departementers generalråd
på det bestämdaste afslogs.
Så har 1849 års kontrarevolution ej vunmt
annat i Frankrike, än ett våldsamt och mo-
mentant undertryckande af friheten och de-
mokratien; hämmandet af den ström hvarpiå
revolutionen nalkas sitt mål. Men det har
icke ens lyckats henne att återställa det så
mycket beprisade lugnet och ordningen; ty
Frankrike har oupphörligt varit oroadt af ryk-
ten om hatande statskupper och sammansvärj-
ningar, som än förmodades utgå från presi-
dentens palats, än från nationalförsamlingen,
från legiti ter, socialister m. m.
Men ännea mindre har kontrarevolutioen
lyckats att, vare sig ock blott en fotsbredd,
närma sig sitt mål, icke blott derföre att inre
splittring inellan dess olika fraktioner mer och
mer framträdt i dagen, utan emedan detta
partis planer och intriger ogillas och md be-
stämdhet kom na att förkastas och motarbetas
af folket.
Den momentana seger, som blifvit vunnen
af monarkiska kontrarevolutionen, hariFrank-
rike mera befästat republiken, än detta hade
kunnat ske genom en momentan seger af den
socialistiska republiken. (Forts.)