nyligen anställt. åtal emot Aftonbladet, skall vara medarbetare i den Conservative. Så vidt detta är sannt, ger det just icke någon sannolikhet åt Tidens och Posttidningens med: så mycket välbehag publicerade fabel. smm—— Mera om skådespelet Agda. Högeligen tacka vi herr Ture för hans N goda mening att skydda och försvara kyrkans personer; dock fruktar jag vi deraf kunna kömma att åtnjuta mera ondt än godt, Biskop Magnus Sommar på riksdagen i Westerås. I likhet med hvad som alltid oeftergifligt iakttages på kontinenten har författaren till skådespelet Agda i ett par tidningar offentliggjort några, som han anser, för bedömande af pjesens historiska grundtanke nödiga upplysningar. Recensenterna hafva icke lagt nog vigt på denna grundtanke. Den ene (Posttidningens) har angifvit styckets ethiska innehåll och syfte vara -skildringen af en djup, ömsesidig, uppoffrande kärlek, vid sidan hvaraf framgår en praktisk tendens att gissla den katolska religionens missbruk. så vidt de uppenbara sig i prelatväldets ingripande i det enskilda lifvet samt i ett omenskligt klosterförtryck; den andre (Aftonpostens) påstår att det i stycket befintliga historiska element alldeles falier inom biomständigheternas område; och den tredje (Aftonbladets) låtsar nästan alls icke om historiskheten utan nöjer sig med att såsom något rätt nätt och vackert omtala Olofs och Agdas trogna kärlek, deras missöden och slutliga räddning, — allt bara trivialiteter! säger författaren. Ty, upplyser han, hvad som djupast anslog honom i hans ämne och hvad han i skådespelet sökt framhålla var å ena sidan — den allmänna opinionen, så till dess uppkomst som till dess verkningar och makt; å andra sidan en enda menniskas kraft och förmåga att genom personlig öfverlägsenhet kufva ett 500årigt opinionsvälde. Från djupet af nordens heligaste tempel slungar en vredgad prelat bannets stråle. Med blixt på blixt träffar detta sina offer, hvarhelst de finnas. Vänskapen sviker, gästfriheten förnekar dem... de duka under för den opinion bannlysningen utbredde bland Syeriges hela befolkning. Utan att något fysiskt våld från kyrkans sida träffade de-bannlyste, ja utan att ett hår kröktes på deras hufvuden, dukade de under och slutade vanligen sina dagar genom sjelfmord. Af politiska skäl trotsade Gustaf Wasa den allmänna opinionen, neutraliserade bannlysningens kraft och tvang prelaterna att taga den tillbaka. Allt historiskt, påstår förf.; och det är dessa lärdomar från ett försvunnet tidehvarf han velat framställa i några dramatiska taflor, till hvilka Agdas kärlek blott utgör ramen. Pjesens verkliga hufvudpersoner äro således munken Berthil, som framkallar bannlysningen, biskop Brask, som slungar dess stråle, och Gustaf Wasa, konungamaktens id,, som Tramträder neutraliserande, när det, i ordets egentligaste bemärkelse, burit rakt till skogs . .. Munken är visserligen en elak sälle, och författaren yrkar att åskådaren måtte i denna roll finna förkroppsligadt allt det förderf som seklen hopat inom klostren. Men om ni tror att framställningen af en sådan representant af klosterlifvet går ut på att anfalla katolicismen i en af dess heliga institutioner, så misskänner ni författaren; han skulle vilja kasta någon skugga på en religion, tilil hvilken verldens mest civiliserade folkslag bekänner sig och af hvilken vår egen religion ej är något annat än ett halfvext, emanciperadt-barny! O nej! han har tvirtom i biskop Brask velat framställa det ädla och stora i den, under trehundra år i Sverige oupphörligen smädade katolicismenn. Brask, säger han, är en karakter, som gått misskänd genom Sveriges historia; framtiden skall upprätta hvad det förflutna mot honom brutit . .. Han, den lärdaste och snillrikaste theolog Sverige då egde, såg uti katolicismen kristendomens sublima stam-religion, som i trots al sina misstag, ändock skulle behålla väldet öfver menniskornas hjertan och gå framåt medan alla andra religioner stå stilla eller sjunka tillbaka. Han såg att Svenska kyrkan, så som Gustaf ville omgestalta den, skulle blifva blott ett svagt återsken från katolicismens sol, med några fel mindre, men med denna ljumhet, som är religiositetens dödsteeken. B:ask genomskådade dessutom Gustafs planer och kunde derföre icke medgifva, att kyrkan skulle dö endast derför att Gustaf skulle träda till arfvet. För en man med Bra