nyligen anställt. åtal emot Aftonbladet, skall
vara medarbetare i den Conservative. Så vidt
detta är sannt, ger det just icke någon sanno-
likhet åt Tidens och Posttidningens med: så
mycket välbehag publicerade fabel.
smm——
Mera om skådespelet Agda.
Högeligen tacka vi herr Ture för hans
N goda mening att skydda och försvara kyr-
kans personer; dock fruktar jag vi deraf
kunna kömma att åtnjuta mera ondt än
godt,
Biskop Magnus Sommar på
riksdagen i Westerås.
I likhet med hvad som alltid oeftergifligt
iakttages på kontinenten har författaren till
skådespelet Agda i ett par tidningar offentlig-
gjort några, som han anser, för bedömande af
pjesens historiska grundtanke nödiga upplys-
ningar.
Recensenterna hafva icke lagt nog vigt på
denna grundtanke. Den ene (Posttidningens)
har angifvit styckets ethiska innehåll och syfte
vara -skildringen af en djup, ömsesidig, upp-
offrande kärlek, vid sidan hvaraf framgår en
praktisk tendens att gissla den katolska reli-
gionens missbruk. så vidt de uppenbara sig i
prelatväldets ingripande i det enskilda lifvet
samt i ett omenskligt klosterförtryck; den an-
dre (Aftonpostens) påstår att det i stycket be-
fintliga historiska element alldeles falier inom
biomständigheternas område; och den tredje
(Aftonbladets) låtsar nästan alls icke om hi-
storiskheten utan nöjer sig med att såsom nå-
got rätt nätt och vackert omtala Olofs och
Agdas trogna kärlek, deras missöden och slut-
liga räddning, — allt bara trivialiteter! säger
författaren.
Ty, upplyser han, hvad som djupast anslog
honom i hans ämne och hvad han i skådespe-
let sökt framhålla var å ena sidan — den all-
männa opinionen, så till dess uppkomst som
till dess verkningar och makt; å andra sidan
en enda menniskas kraft och förmåga att ge-
nom personlig öfverlägsenhet kufva ett 500-
årigt opinionsvälde.
Från djupet af nordens heligaste tempel
slungar en vredgad prelat bannets stråle. Med
blixt på blixt träffar detta sina offer, hvarhelst
de finnas. Vänskapen sviker, gästfriheten för-
nekar dem... de duka under för den opinion
bannlysningen utbredde bland Syeriges hela
befolkning. Utan att något fysiskt våld från
kyrkans sida träffade de-bannlyste, ja utan att
ett hår kröktes på deras hufvuden, dukade de
under och slutade vanligen sina dagar genom
sjelfmord. Af politiska skäl trotsade Gustaf
Wasa den allmänna opinionen, neutraliserade
bannlysningens kraft och tvang prelaterna att
taga den tillbaka.
Allt historiskt, påstår förf.; och det är dessa
lärdomar från ett försvunnet tidehvarf han ve-
lat framställa i några dramatiska taflor, till
hvilka Agdas kärlek blott utgör ramen.
Pjesens verkliga hufvudpersoner äro således
munken Berthil, som framkallar bannlysningen,
biskop Brask, som slungar dess stråle, och
Gustaf Wasa, konungamaktens id,, som Tram-
träder neutraliserande, när det, i ordets egent-
ligaste bemärkelse, burit rakt till skogs . ..
Munken är visserligen en elak sälle, och för-
fattaren yrkar att åskådaren måtte i denna
roll finna förkroppsligadt allt det förderf som
seklen hopat inom klostren. Men om ni tror
att framställningen af en sådan representant af
klosterlifvet går ut på att anfalla katolicismen
i en af dess heliga institutioner, så misskänner
ni författaren; han skulle vilja kasta någon skug-
ga på en religion, tilil hvilken verldens mest
civiliserade folkslag bekänner sig och af hvil-
ken vår egen religion ej är något annat än ett
halfvext, emanciperadt-barny!
O nej! han har tvirtom i biskop Brask ve-
lat framställa det ädla och stora i den, under
trehundra år i Sverige oupphörligen smädade
katolicismenn.
Brask, säger han, är en karakter, som gått
misskänd genom Sveriges historia; framtiden
skall upprätta hvad det förflutna mot honom
brutit . .. Han, den lärdaste och snillrikaste
theolog Sverige då egde, såg uti katolicismen
kristendomens sublima stam-religion, som i
trots al sina misstag, ändock skulle behålla
väldet öfver menniskornas hjertan och gå fram-
åt medan alla andra religioner stå stilla eller
sjunka tillbaka. Han såg att Svenska kyrkan,
så som Gustaf ville omgestalta den, skulle
blifva blott ett svagt återsken från katolicis-
mens sol, med några fel mindre, men med
denna ljumhet, som är religiositetens dödstee-
ken. B:ask genomskådade dessutom Gustafs
planer och kunde derföre icke medgifva, att
kyrkan skulle dö endast derför att Gustaf skul-
le träda till arfvet. För en man med Bra-