revolutionen, som gjort restaurationen till enselska styrelsens och engelska folkets fiende. Det kan blott vara det i England rotfästade konstitutionella systemet — blott att folkets offentliga rådplägningsrätt, tryckfriheten, skattebevillningsoch skattevägringsrätten, jurydomstolarne och lagskipningens oberoende, personliga friheten (vHabeas 2orpus), sjelfstyrandets grundsats, samt ministörens och samtliga embetsmännens ansvarighet, hafva der blifvit lika oangripliga, som den statsmaximen, att folkrepresentanternas beslut äro afgörande i sista instansen för hvad som skall ske i landets politiska och sociala angelägenheter; i följd hvaraf ensidiga grundlagsändringar och oktrojeringar — kort sagdt statskupper af alla slag — blifvit der omöjliga. Likasom restaurationen skådar i Frankrike den inkarnerade revolutionen, likaså ser den i England den inkarnerade konstitutionalismen. I denna konstitutionalism skönjer den tillika revolutionens urkälla, och skulle derföre gerna förena hela kontinentens absolutism till en stor liga mot den historiska statsvisdomens land, emedan denna uråldriga revolutionskälla der ännu lika oaflåtligt flödar. Engelska aristokratien, som visst icke är mindre egoistisk än den kontinentala, har likväl alltid visat sig mera statsklok; den har aldrig underlåtit att fästa afseende på nationens handlande och industriella interessen. Dessa åter önska fred i hela verlden, emedan sådant ir vilkoret för omsättningen, utan hvilken de icke kunna trifvas. Afven de konservativa enselsmännen begripa att en restauration, söm visat sig icke bära aktning för någon rätta något interesse, bredvid dem den anser för sina egna, måste sluta med att bringa hela verlden i harnesk emot sig och nödvändigt besvärja upp nya stormar och ett europeiskt krig. Derföre kan hvarken engelska styrelsen, eller de konservativa bland Englands innevånare, gilla den okloka restaurationspolitik, som gjort sig gällande på kontinenten; och häraf, till vedergällning, denna restaurations, dess hejdukars och tjenares hätskhet, icke blott emot den hetsige statssekreteraren för Storbritanniens utrikesärender, utan mot hela det lugna, allting kallt och noga beräknande engelska folket.