revolutionen, som gjort restaurationen till en-
selska styrelsens och engelska folkets fiende.
Det kan blott vara det i England rotfästade
konstitutionella systemet — blott att folkets of-
fentliga rådplägningsrätt, tryckfriheten, skatte-
bevillnings- och skattevägringsrätten, jurydom-
stolarne och lagskipningens oberoende, person-
liga friheten (vHabeas 2orpus), sjelfstyrandets
grundsats, samt ministörens och samtliga em-
betsmännens ansvarighet, hafva der blifvit lika
oangripliga, som den statsmaximen, att folkre-
presentanternas beslut äro afgörande i sista in-
stansen för hvad som skall ske i landets poli-
tiska och sociala angelägenheter; i följd hvaraf
ensidiga grundlagsändringar och oktrojeringar
— kort sagdt statskupper af alla slag — blif-
vit der omöjliga.
Likasom restaurationen skådar i Frankrike
den inkarnerade revolutionen, likaså ser den i
England den inkarnerade konstitutionalismen.
I denna konstitutionalism skönjer den tillika
revolutionens urkälla, och skulle derföre gerna
förena hela kontinentens absolutism till en stor
liga mot den historiska statsvisdomens land,
emedan denna uråldriga revolutionskälla der
ännu lika oaflåtligt flödar.
Engelska aristokratien, som visst icke är
mindre egoistisk än den kontinentala, har lik-
väl alltid visat sig mera statsklok; den har al-
drig underlåtit att fästa afseende på nationens
handlande och industriella interessen. Dessa
åter önska fred i hela verlden, emedan sådant
ir vilkoret för omsättningen, utan hvilken de
icke kunna trifvas. Afven de konservativa en-
selsmännen begripa att en restauration, söm
visat sig icke bära aktning för någon rätta nå-
got interesse, bredvid dem den anser för sina
egna, måste sluta med att bringa hela verlden
i harnesk emot sig och nödvändigt besvärja
upp nya stormar och ett europeiskt krig.
Derföre kan hvarken engelska styrelsen, eller
de konservativa bland Englands innevånare,
gilla den okloka restaurationspolitik, som gjort
sig gällande på kontinenten; och häraf, till ve-
dergällning, denna restaurations, dess hejdukars
och tjenares hätskhet, icke blott emot den het-
sige statssekreteraren för Storbritanniens utri-
kesärender, utan mot hela det lugna, allting
kallt och noga beräknande engelska folket.