j makten sjelf mod att uppträda mot den preussiska regeringens egenmäktiga förfarande, emedan den trodde sig uti Preussen böra söka sitt mäktigaste stöd, och sjelfva nationalförsamlingen, ehuru till en början stämd för att uppträda med en energisk protest emot Preussens egenmäktiga förfarande, sutade sina stormiga öfverläggningar om denna sak, med att antaga vapenstilleståndet, som den sjelf, några få dagar förut, hade betecknat såsom en kränkning af Tysklands ära och rätt, Asigten om de principer och rättsbegrepj från hvilka nationalförsamlingen utgåtl uti den schleswigholsteinska frågan hafva varit mycket delade; granskningen af dessa höra icke hit: här är blott fråga om att, genom återkallande i minnet af denna episod af Tysklands historia, fästa uppmärksamheten på det moment af kontrarevolutionen då den tyska nationalförsamlingen böjde sig för det preussiska kabinettets diplomati, och derigenom tog första steget, att äfventyra folkets förtroende och sympatier. I medvetande af den isoleri:g från folk viljan, hvaruti centralmakten sjelf störtat sig, sökte den från detta ögonblick sitt stöd hos jde mäktigaste enskilda regeringarna och uedsjönk så småningom till desammas missaktade loch förhånade verktyg, till dess slutligen nationalförsamlingen, sedan den blifvit skymfligt tillbakavisad vid försöket att närma sig stormakterna, förlorade sin existens vid det äfventyrliga vågstycket, att ånyo ställa sig på en sjelfständig botten och återtaga sin ursprungliga uppgift. Upproret i Frankfurt af den 48 September, ehuru förkestligt det än var till sina motiver, och förderfligt till sina följder, var dock icke jorsaken till kontrarevolutionens början och hastiga utveckling i Tyskland; denna grundorsak måste sökas något längre tillbaka och återfin nas i voteringen den 46 September. Den sleswigholsteinska fanatismen hade bemäktigat sig massan af folket; och ehuru obetydlig hertigdömenas tvist med Danmark än var att anse, jemförd med hela Tysklands frihetsoch lifsutvecklingskamp, visar sig dock vid händelsernas närmare granskning, att denna, till skenet obetydliga sidotvist, blef det erisäpple, som införde splittrinz och upplösning bland de kämpandes leder. Frankfurterförsamlingen sönderföll 1 tvenne mot hvarandra nästan fiendtliga partier: å ena sidan de som predikade korståg mot Danmark och å andra sidan de som med lugn granskning sökte visa obilligheten af holsteinska partiets anspråk, samt åskådliggöra vådorna af en splittring bland tyska folkets representanter, samt de för Tyskland sjelf farliga konseqvenserna af holsteinska 1ättsprincipernas antagande till rättesnöre. Detta sistnämnde parti, kraftigt understödt af preussiska fraktionen, segrade vid voteringen, vapenstilleståndet antogs och — tumultet i Frankfurt utbröt. Med nationalförsamlingens sjelfförnekelse och tillintetgörelse var den starkaste kraft bruten, som kontrarevolutionen i Tyskland hade att! bekämpa. Enhetens representant, som skulle bevaka frihetens byggnad, hade blifvit vanmäktig och betydelselös: och stormakterna kun: de, obekymrade om Frankfurterparlamentet beslut, inom sina egna områden börja och ge I nomföra kontrarevolutionens och militärdiktaturen; verk. Med välförtjent förakt afvisades de rikskommissarier, som infunno sig i Wien med nationalförsamlingens uppdrag att mäkla fred och försoning mellan wienerrevolutionen och regeringen. Wiens bombardering och Robert Blums sfrättning skulle inför hela verlden ådagalägga, att man i Frankfurt ej mer utöfvade något inflytande öfver de tyska staternas öde; och i Berlin svarade ministern v. Brandenburg icke mindre kategoriskt på den tyska nationalförsamlingens diplomatiska andraganden. Sedan det, så säl för regeringarne som folket, var: en afgjord sak, att tyska nationers öde ej kunde komma att bestämmas i Frankfurt, samlade så väl revolutionen, som kontrarevolutionen, sina krafter till en afgörande kamp, uti de båda mäktigaste staternas brännpunkter. I Wien och Berlin ansågo sig de båda nationalförsamlingarne kallade att blifva den tillkämpade frihetens väktare, och ju mera bestämdt och energiskt de sökte uppfatta och genomföra denna sin uppgift, desto mera tillvunno de sig folkets från Frankfurt vända sympatier, medan å andra sidan kontrarevolutionen så mycket ifrigare rustade sig till deras bekämpande. Den moraliska tillintetgörelsen af Tysklands suveräna folkreprensation i Frankfurt gjorde den materiella tillintetgörelsen af representantförsamlingarne i Berlin och Wien möjlig, ja detta våldsamma steg till och med befordrades genom Frankfurterförsamlingen, som icke blott underlät hvarje försök att upprätthålla sina bundsförvandter, utan till och med i småaktig afund hoppades, att åter kunna resa sig ur sitt förfall, om hennes lyckligare medtäflare straffades för eröfringen af den folkgunst, som de tillvunnit sig på Frankfurterförsamlingens bekostnad. Och så föga begrep man i Frankfurt sakernas verkliga ställning, att riksförsamlingen ännu alltid obekymradt fortsatte sitt författningsverk, sitt uppbyggande af Tysklands enhet och frihet — på papperet, under det att den segrande kontrarevolutionen i det återeröfrade Wien redan de facto slitit enhetens band, och i det belägrade Berlin krossat frihetens byggnad i spillror! (Forts.) IFTOOKHODHIU. Kongl. M:t har gillat arbetsplanen för vägomläggningars utförande emellan Kårby gästgifvaregård och Westervik, enligt det derföre upp