boll för parti-intrigerna, och sjelfva den konstituerande folkrepresentationen hade svikit det verk den sjelf skapat. Uti Italien hade kontrarevolutionen en trefaldig stödjepunkt: det österrikiska herraväldet, katholska hierarkien och neapolitanska absolutismen. Början af året 1849 fann i det splittrade landet de mest stridiga förhållanden; uti somliga stater var revolutionen i full besittning af makten, under det att i andra kontrarevolutionen redan tillkämpat sig afgörande segrar. Sicilien, som uti 1848 års revolutionskamp gått i spetsen för alla öfriga stater, hade vid det nya årets början ännu oafkortadt bibehållit sina tillkämpade förmåner. I fullkomlig -oafhängighet af Neapel, hvars tonung blifvit förklarad förlustig den sicilianska kronan, herrskade ännu den provisoriska regeringen, som erbjudit ölandets krona åt den yngre linien af piemontesiska regenthuset. Det fortfarande missnöjet i Neapel, och Englands indirekta beskydd, syntes hafva varit orsaken till Siciliens fortfarande oafhbängighet. I Neapel hade deremot kontrarevolutionen redan vunnit betydliga framsteg. Det från kammaren utgångna upproret af den 135 Maj hade biifvit dämpadt med vapenmakt, och gaf konungen anledning att återtaga den ena efler den andra af de honom aftvungna koncessioner, och under åtskilliga förevändningar göra sina farligaste motståndare oskadliga. Folket böjde kuotande sin nacke under den gamla absolutismen, som trots konstitutionella former blifvit på nytt upprättad med militärmakt. Rom syntes vid denna tid hafva uppnått dena italienska revolutionens kulminationspunkt,samt för alla andra stater representera densammas tre stora ideer: Italiens befrielse från österrikiskt herravälde; den påfliga hierarkiens befrielse från verldsliga maktens börda, och slutligen återställandet af en italiensk enhet. Påfvens långvariga och .örnyade tvehogsenhet att deltaga i den allmänna striden mot Österrikes herravälde i Lombardiet, hade beröfvat honom allt mer och mer af folkets tillgitvenhet, hvilken han så länge med rätta åtnjutit. Upproret af den 15 och 16 November, i hvilket den nyvalde ministern Rossi föll såsom offer för folkraseriet, gaf den romerska befolkningens fordringar et! afgörande uttryck, genom ett kraftigt uppträdande för Traliens sjelfständighet och erhet. Tillsättandet af ministeren Galetti-Mamiani var det hifallande svaret på denna folkets fordran. Men redan den 24 November protesterade påfven, genom sin flykt till Gaöta, mot alla eftergifter af den 13 och 16. Den helige fadren trädde i förbund med den neapolitanska kontrarevolutionen, förstärkte den med den påfliga hierarkiens makt, och utmanade sålunda revolutionen till öppen strid, äfven emot den sistnämnde, som hittills icke blifvit antastad. Roms folk upptog dröjande, och med mycken tvekan denna utmaning. Man tillsatie en regeringskommission, men blott för den tid påfven vore frånvarande. Deremot använde man genast med beslutsamhet alla krafter till lösande af Italiens tvenne vigtigaste uppgifter, i det man rustade sig till den förestående striden mot Österrike för Italiens sjelfständighet, samt träffade energiska förberedelser för sammankallandet af en konstituerande församling, till grundläggande af den italienska enheten. Men redan hotades Roms energiska uppträdande med undergång, af den oerhörda öfvermakten, i det att Spaniens den 22 December afgilna uppmaning till de katholska makterna, att förena sig till påfvens beskydd emot den romerska revolutionen, vann ett afgörandbifall i Neapel och Österrike — ja till och med i Frankrike. I Öfver-Italien hade Österrikes segrande vapen under Radetzky längesedan lagt Milano och Lombardiet under det förhatliga främmande oerraväldet, och tvungit Karl Albert af Sardinien till ett vapenstillestånd, under det att Venhedig — ännu obesegradt, ja knappast anfallet — upprätthöll sin sjelfständighet, och, förkastande det förut beslutade införlifvandet med Sardinien, under Manins presidentskap proklamerade republiken. Men det italienska folkets vedervilja för det österrikiska herraväldet i Öfver-Italien var för stor, och Roms yrkande på förnyande af striden för våldsamt; och den österrikiska regeringens uppträdande i Brässel, dit de intresserade makterna i förening med Frankrike och England hade kallat en kongress till reglerande af de italienska angelägenheterna, hade så fullkomligt tillintetgjort hvarje hopp om den italienska oafhängighetens uppnående på fredlig väg, att konungen af Sardinien, ehuru försvagad han än kände sig och huru föga han kunde räkna på ett kraftigt bistånd från Frankrikes sida, likväl på nytt måste rusta sig till strid mot Österrike, så vidt han ej ville sätta sin egen tron på spel. Uti Öfveroch Central-Italiens mindre stater hade befolkningen öfverallt följt rörelsens ström; i Toscana, utan att hittills störa endrägten mellan storhertig Leopold och folket; i Parma och Modena deremot hade regenterna flytt och protesterade mot de i deras ställe uppträdande regeringars åtgärder; och den österrikiska härsmakten i Lombardiet satte äfven dessa staters sjelfständighet i största fara. Tyskland, hvilket liksom Italien genom revolutionen eftersträfvade det dubbla ändamålet af politisk frihet och nationell enhet, lemnade äfven kontrarevolutionen en tvåfaldig stödjepunkt: nemligen regeringarnes och kabinettens absolutistiska sträfvanden, som stödde sig