ordnade och ledda, kunna medföra både för fotkundervisningens befrämjande och för folkskollärarne sjölfve. Det var glädjande att förnimma hurusom folkskollärarne sjelfve genom sin talrika närvaro visade sig med nöje omfatta det nu erbjudna tillfället för ömsesidigt utbyte af tankar och erfarenheter, och för inhemtande af de råd och undervisningar, hvilka möjligen vid ett sådant tillfälle kunde stå dem till buds. Vid, mötet hade infunnit sig nära 50 folkskollärare från skiljda trakter inom länet och äfven från Blekinge, ett antal, som, i betraktande af att mötet var utsatt en vinterdag, hvilken dessutom icke gynnades af godt väder, öfversteg all förväntan. Närvarande voro dessutom ett antal för saken intresserade prestmän både från landet och staden, jemte en del andra stadens invårare, deribland äfven fruntimmer. Sedan till ordförande blifvit utsedd en bland de närvarande presterna och tvenne psalmverser afsjungna, börjades diskussionen öfver ämnet: huru andaktsstunderna i folkskolan bäst böra anställas. Allmänt ansågos dessa böra, i enlighet med andaktsstunderna i kyrkan, bestå af sång, bön och bibelläsning. Diskussionen rörde sig här en längre stund kring den punkt, huruvida det vore lämpligast om läraren eller barnen förrättade bönen, hvarvid man slutligen stannade vid det resultat, att bönen borde ömsevis förrättas af barnen, och då, efter så vidt möjligt vore, omvexlande formulärer, samt ömsevis af läraren; hvarvid det ansågs önskligt om denne understundom och särskildt med anledning af det bibelstycke, som för tillfället upplästes och förklarades, förrättade bönen fritt och utan formulär. Bibelläsningen, som borde omfatta ett mindre stycke, om möjligt för sig utgörande ett helt, ansågs allmänt böra åtföljas af lämplig förklaring och tillåmpning; och väcktes folkskollärarnes uppmärksamhet derpå, hurusom Evangelierna, besynnerligen de 3:ne första, företrädesvis och nästan uteslutande voro egnade för detta ändamål. I tammanhang härmed och på särskild anmodan af folkskollärarne, meddelades af närvarande prester anvisning uppå de bästa, på modersmålet tillgängliga hjelpredor för begagnande vid bibelförklaringen. — Diskussionen upptog äfven frågan om bibelns användande såsom blott och bart innanläsningsbok i folkskolan, och ansåg pluraliteten detta ganska lämpligt, i synnerhet hvad nya testamentet angår, såsom i sin mån bidragande till att göra barnen hemmastadda i bibelordet. Derefter förekom frågan om sången ifolkskolorna och lämpligaste metoden för undervisningen deri. Det ansågs allmänt nödvändigt och önskligt, att sången icke inskränktes till blotta bönestunderna, utan att, så vidt möjligt vore, äfven undervis ning deri särskildt meddelades. Diskussionen behandlade hufvudsakligast företrädet af no:eller siffer-skriftens begagnande vid undervisningen i folkskolan, hvarom tankarne voro delade, och hvarvid man å ömse sidor anförde sin erfarenhet. Då det emedlertid å ena sidan anfördes, att det icke af folkskol!äraren fordrades att han ovilkorligen skulle kunna undervisa efter noter, och det äfven vore att fö-moda, att ett högst ringa antal egde dertill erforderlig insigt och förmåga, då dessutom sångundervisningen i folkskolan, i enlighet med kongl. folkskolestsdgan, egentligen afser en möjlig förbättring af kyrkosången, och då för detta ändamål begagnande af det enkla Psalmodikon befunnits både vara lämpligt och biand allmogen mera allmänt begagnadt; så uttrycktes det visserligen såsom något önskvärdt, om folkskolläraren, der han dertill egde erforderlig insigt, kunde meddela isynnerhet åt de af naturen i detta hänseende bättre lottade barnen sångundervisningen efter noter, och då äfven om möjligt i flerstämmig sång; men i allmänhet trodde man att folkskolan borde lägga största vigten vid kyrkosången, och att för de lättare och mest brukliga koralmelodiers inöfvande enstämmigt, borde begagnas sifferskriften och dertill hörande Dillnerska instrumentet, så mycket mera, som det vore att befara att en stor del af barnen på landet, hvilkas undervisning i sång i de flesta fall inskränkte sig till den torftiga i folkskolan, efter kort tid helt och hållet skulle hafva förglömt noterna, och således den derpå använda tiden och mödan vara utan ändamål. — Härmed afslutades diskussionen på förmiddagen. Efier ungefär en timmas förlopp samlades man åter på eftermiddagen, då till diskussion förekom ämnet: om disciplinen i folkskolan. En folkskollärare hade härvid ett längre skriftligt föredrag, afsedt att ådagalägga både vigten af en god disciplin i skolan och vådan af någon eftergift i detta hänseende å lärarens sida, samt att antyda sättet för en god disciplins upprätthållande. Diskussionen, som derefter påbörjades, rörde hufvudsakligen dels bästa sättet att förekomma oordentlig skolgång, föranledd både af föräldrars liknöjdhet och barnens egen försumlighet, de!s äfven lärarens förhållande till barnen utom skolan. I detta sednare hänseendet begagnade en bland de närvarande prestmännen tillfället, att i bevekande ordalag uppmana folkskollärarne, att icke anse sig hafva uppfyllt alla sina åligganden med undervisningens meddelande uti skolan, utan att de, så vidt möjligt vore, måste sträcka sin omsosg om barnen äfven utom densamma; att de, hvarhelst något af barnen påträffades, måtte särskildt vända sig till detsamma, inlåta sig med det i samtal och sålunda låta barnet förstå, att det alltjemnt var ett föremål för lärarens omtanka och välvilja. Det var härvid intressant att förnimma, huru skollärarne visade sig till fullo behjerta det goda rådet och lofvade dess efterföljande, derigenom att de enhälligt resie sig från sina platser. Det iabrytande mörkret gjorde, att diskussionen för dagen måste upphöra med detta ämne. Då folkskollärarne sjelfve uppenbart visade sin glädje öfver! det tillfälle att råkas, att utbyta sina tankar och erfarenheter, som genom detta möte blifvit dem beredt, och uttryckte sin önskan att flera sådana nyttiga tillfällen måtte dem beredas; så beslöts att nä-! sta möte skulle hållas här i -staden instundande sommar, och blef dess närmare bestämmande och utlysande uppdraget åt några bland de närmast boende skollärarne. Det uttrycktes som en allmän tanke, att nästa möte då borde upptaga tvenne da-l gar. Skollärarne uttryckte härvid särskildt den önskan, att presterskapet icke heller då måste lemna dem utan den ledning, de råd och upplysningar, som alltid kunde vara dem af nöden. Glädjande var det att förnimma icke blott den uppmärksamoch det varma intresse, hvarmed öfverläggningarne afhördes af alla närvarande, utan äfven den insigt i förevarande ämnen, och den förmåga att enkelt och korrekt uttrycka sina tankar, som folkskollä-! rarne i allmänhet ådagalade, i förening med den, så tillsägandes parlamentariska takt, som under förhandlingarne städse iakttogs. Akten afslöts med sång. E Mötet var, i vår tanke, ett nytt bevis derpå, huru välgörande och lifgifvande det inverkar, då personer, (som sträfva för ett och samma mål, få tillfälle att någon gång råka och lära känna hvarandra och öfverlägga Om bästa sättet att komma till målet. Vi önska derföre, för vår del, åt dessa folkskol-! läraremöten all den framgång, som de onekligen förtiona