vårdslösa, och bry sig så litet om sina pennin-
gar, att man kunde stjäla bort dem, om man
ville; men jag vill det icke. Min fader sade
till mig, när han dog: blif en redlig man,
Baptist, och Gud skall hjelpa dig, och du skall
blifva lycklig! Och jag vill blifva en redlig
man! Ja, jag vill det, trots denna elaka la-
kej, som tycktes vara min onda engel. Min
goda engel tillhviskar mig bättre råd; jag kän-
ner honom i mitt hjertar, tillade Baptist, och
till honom allena vill jag lyssna. Jag skulle
blifva ledsen, om hertigen, efter sin ankomst
till Paris, skulle vid genomräknandet af sina
penningar säga, jag saknar en louisdor, samt
tillägga, sedan han erinrat sig hvad han nu
gifvit mig, och j2g miste hafva gifvit den till
den lilla skälmen, som spelte viol för mig i
Florens. Hade han varit en redlig gosse, så
skulle han genast hafva återställt den. Ack,
min Gud, hvad skall jag göra, för att få detta
olycksaliga guldstycke återställdt till dess rätta
egare? Och den ädelsinnade gossens ande-
drägt blef af sinnesrörelsen tung och kramp-
aktig.
Nattens mörker hade ru inbrutit, och vid
skenet af flammande facklor märkte Baptist,
att det lysande ekipaget var färdigt tili ögon-
blicklig afresa. Prinsen hade stigit upp ivag-
nen, oc2 hela följet af väpnare, pager och rid-
knektar väntade blott på smällen af postiljo-
nens piska för att börja resan; och Baptist såg
med ett redligt sinnes oförställda förskräckelse,
att inom ett ögonblick hoppet om louisdorens
återställande skulle försvinna. Hvad var att
göra? Hvad var att göra? Redan uppstiger
postiljonen på sin plats. Piskan darrar i hans
senfulla hand. Ett, tu, tre, ryttarne sätta sig
upp på sina hästor — vagnen rullar bort! Ett
ögonbiick till, och den skulle försvinna. I san-
ning, stora olyckor tarfva krafliga botemedel.
Baptist tvekade icke längre; han hoppade upp