vårdslösa, och bry sig så litet om sina penningar, att man kunde stjäla bort dem, om man ville; men jag vill det icke. Min fader sade till mig, när han dog: blif en redlig man, Baptist, och Gud skall hjelpa dig, och du skall blifva lycklig! Och jag vill blifva en redlig man! Ja, jag vill det, trots denna elaka lakej, som tycktes vara min onda engel. Min goda engel tillhviskar mig bättre råd; jag känner honom i mitt hjertar, tillade Baptist, och till honom allena vill jag lyssna. Jag skulle blifva ledsen, om hertigen, efter sin ankomst till Paris, skulle vid genomräknandet af sina penningar säga, jag saknar en louisdor, samt tillägga, sedan han erinrat sig hvad han nu gifvit mig, och j2g miste hafva gifvit den till den lilla skälmen, som spelte viol för mig i Florens. Hade han varit en redlig gosse, så skulle han genast hafva återställt den. Ack, min Gud, hvad skall jag göra, för att få detta olycksaliga guldstycke återställdt till dess rätta egare? Och den ädelsinnade gossens andedrägt blef af sinnesrörelsen tung och krampaktig. Nattens mörker hade ru inbrutit, och vid skenet af flammande facklor märkte Baptist, att det lysande ekipaget var färdigt tili ögonblicklig afresa. Prinsen hade stigit upp ivagnen, oc2 hela följet af väpnare, pager och ridknektar väntade blott på smällen af postiljonens piska för att börja resan; och Baptist såg med ett redligt sinnes oförställda förskräckelse, att inom ett ögonblick hoppet om louisdorens återställande skulle försvinna. Hvad var att göra? Hvad var att göra? Redan uppstiger postiljonen på sin plats. Piskan darrar i hans senfulla hand. Ett, tu, tre, ryttarne sätta sig upp på sina hästor — vagnen rullar bort! Ett ögonbiick till, och den skulle försvinna. I sanning, stora olyckor tarfva krafliga botemedel. Baptist tvekade icke längre; han hoppade upp