stum och talade endast om sin jagt och priset på pelsverk. Sedan den gamle soldaten en stund afhört honom, fattade han öfversten i armen och utropade: Ladislas Pagorski, har du då upphört att vara en man?, Hvad vill du säga dermed? Du har ännu icke frågat mig om nytt från fädernesl!andetp. Hvartill tjenar det väl att tala om ett land som man aldrig får återselv — Den gamle soldaten ville gå, men återhölls af Wanda. Pagorski syntes icke begripa den gamle patriotens förtrytelse, som med värma förebrående honom hans kalla liknöjdhet, började att beskrifva de panslaviska idgerna, som då börjat att göra stora framsteg i Polen. Han beskref för honom huruledes 100millioner menniskor, knappt kända af det öfriga Europa, befinnas spridda inom en omätlig ttrakt, och att Polen kunde för dem blifva en för deras emancipation tjenlig föreningspunkt, om denna stat inrbjöd dem till en stor broderlig förening under respekterande af nationaliteten. Wanda kunde knappt andas, men Pagorski lekte under tiden med sin jagtknif. Den gamle soldaten, hvars enthusiasm numera nått sin höjd, tog afsked i det han uti öfverstens öra ropade Noch ist Polen nicht verlohren och slog med en åtbörd af förakt igen dörren. Wanda kastade sina blickar på Pagorski, hvars ansigte icke utmärkte någon förändring. Detta var för mycket för den arma hbustrun, som badande i tårar och med möda hållande sig uppe utropade: Min Gud! hvar har då Ladislas Pagorskis fordna hjeltemod och fosterianudskärlek tagit vägen ? Uader det att hon gret, kände hon sig hastigt omfattas af tvenne armar, och då hon upplyfie bufvudet, såg hon sin mans blickar fäsiade på ne med samma uttryck af kärlek och patriotism, som då hon första gången såg honom på sin fars slott, Din tokalv s2de Pagorski, kunde du wäl 1r0 att en I krigare någonsin skulle förlors hoppe!?