stum och talade endast om sin jagt och priset
på pelsverk. Sedan den gamle soldaten en
stund afhört honom, fattade han öfversten i
armen och utropade:
Ladislas Pagorski, har du då upphört att
vara en man?,
Hvad vill du säga dermed?
Du har ännu icke frågat mig om nytt från
fädernesl!andetp.
Hvartill tjenar det väl att tala om ett land
som man aldrig får återselv — Den gamle sol-
daten ville gå, men återhölls af Wanda. Pa-
gorski syntes icke begripa den gamle patrio-
tens förtrytelse, som med värma förebrående
honom hans kalla liknöjdhet, började att be-
skrifva de panslaviska idgerna, som då börjat
att göra stora framsteg i Polen. Han beskref
för honom huruledes 100- millioner menniskor,
knappt kända af det öfriga Europa, befinnas
spridda inom en omätlig ttrakt, och att Polen
kunde för dem blifva en för deras emancipa-
tion tjenlig föreningspunkt, om denna stat inr-
bjöd dem till en stor broderlig förening under
respekterande af nationaliteten. -
Wanda kunde knappt andas, men Pagorski
lekte under tiden med sin jagtknif. Den gamle
soldaten, hvars enthusiasm numera nått sin
höjd, tog afsked i det han uti öfverstens öra
ropade Noch ist Polen nicht verlohren och
slog med en åtbörd af förakt igen dörren.
Wanda kastade sina blickar på Pagorski,
hvars ansigte icke utmärkte någon förändring.
Detta var för mycket för den arma hbustrun,
som badande i tårar och med möda hållande
sig uppe utropade: Min Gud! hvar har då
Ladislas Pagorskis fordna hjeltemod och fo-
sterianudskärlek tagit vägen ?
Uader det att hon gret, kände hon sig ha-
stigt omfattas af tvenne armar, och då hon
upplyfie bufvudet, såg hon sin mans blickar
fäsiade på ne med samma uttryck af kärlek
och patriotism, som då hon första gången såg
honom på sin fars slott,
Din tokalv s2de Pagorski, kunde du wäl
1r0 att en I krigare någonsin skulle för-
lors hoppe!?