Schweiz och tog det jesuitiska söndringsförbundet under sitt hågn, — icke att denne man är den protestantiske preussiske monarkens förtrognaste vän, att han håller trådarne till den tyska och preussiska reaktionen i sin händ, att han var förnämsta driffjädern i trekonungaförbundet, som nu förvandlats till envåldsförbund, och att han var preussiska regeringens kommissarie i tyska saken hos kamrarne. Glömmer man icke detta, så har man skäl att fråga om det är sannolikt, om det ens är möjligt, att denne man kan för Preussen, såsom i vår tid den tyska protestantismens egentliga representant, . vara något tillförlitligt ombud? Sjelfmotsägelsen är så utomordentlig, att man ej kan märka den utan häpnad; men den behöfdes kanhända, för att visa verlden hvarthän vi kommit genom vår revolution, hvarföre vi kommit derhän, och hvarthän alla andra folk skrida, om de icke se upp i tid och med försigtighet och lugn förena oeftergiflig kraft. Hos oss ligger redan icke blott demokratien slagen, utan äfven 1848 års konstitutionella Parti; reaktionen framskrider med segrande steg öfver dem, och ordningen att falla nalkas nu skenkosstitutionalismen, byråkratiens egen samhällsordning, och dess närvarande minister Brandenburg Manteuffel. Den kommer att utbytas mot en junkerminister, med kamrarnes yttersta höger till stöd. Det är interessant att följa denna strid mellan. de stora säteriägarne och byråkratien. De förra äro till största delen medlemmar af den gamla adcin, och med dem sammanhänger hofvet och armtens befäl och innehafvarne af statens egentliga rangplatser, för den omedelbara skyldskapens och kastfrändskapens skull. Visserligen härstammar äfven hr von Manteuffel, den nuvarande ministerens verklige hufvudman, sjelf från en gammal ätt i Mark-Brandenburg, och var ur denna synpunkt särdeles välkommen för den högättadejoördaristokratien, när han tillträdde sin ministerbefattning. Den gick också troget hand i hand med honom, så länge han höll! på med demokraternas och de konstitutionelles utdrifvande ur förvaltningen Men hr Manteuffel är ännu mera byråkrat än junker; och när han förrådde detta: när han ville fasthålla den byråkratiska skenkonstitutionalismens materiella del: när han i kamrarne föreslog uppoffringar från säteriägarnes sida, påyrkade skattfrihetens upphäfvande för de stora riddargodsen, understödde förslaget om en inkomstafgift, framlade en kommunalordning, hvilken skulle föröka styrelsemakten på den gamla feodalmaktens bekostnad, betaga denna patronatet och landtpolisen, samt i allmänhet sträfvade att centralisera staten och utplåna de personliga utmärkelserna, jemte de fordna provincialständernas prerogativer — då var junkerdömet icke med längre, och en objelplig brytning yppade sig emellan jordaristokratien och ministören. Aristokratien vill behålla sina gamla feodalförmåner, sin skattefrihet, sin öfvermakt på bygden, och allt hvad den kailar sina välförvärfvade rättigheter; eller fordrar, om den skall afstå derifrån, fulla värdet af 235 års afkastning deraf. Och ehuru det belopp af 16 till 20 års afkastning, som kamrarne, i likhet med det ministeriella förslaget erbjudit, mer än fullt upp motsvarar den tjugofemåriga enkelt sammanlagd, när man räkmar renterabatten; — ehuru feodalrättigheternas utlösning redan försiggår i Sachsen och flera andra tyska stater, efter blott 14 års afkastning med renterabatten , hvilket är del verkliga och noggranna vederlaget; så upphäfva de preussiska junkrarne ett förfärligt skrik öfver röfveri, plurdring och skamliga angrepp emot deras äganderätt. Ministeren har gifvit efter i allt hvad den kunnat; men den förmår icke göra mer, ty allmogen, särdeles i Schlesien, der feodalbördorna ovanligt hårdt betunga de underlydande bondhemmanen, vägrar nu mera i allmänhet all utskyld till hufvudgodsen och kan endast genom ständig militär. handräckning tvingas dertill. Men att nu, sedan ministören föreslagit och kamrarne anta git en lag, hvarigenom allmogen berättigas at! genom 18 års afgifter lösa sig ifrån feodallasternay och underlättat detta ytterligare genorn stiftelsen af särskilda rentebanker — att nu vilj: bibehålla de gamla feodalbördorna genom mi litäriskt tvång, skulle leda till ett allmän bonduppror. Då jordaristokraterna finna at ministeren ice vill bistå dem under dylik: omständigheter, och att de icke heller kunn: i denna angelägenhet påräkna någon majorite inom kamrarne, krypa de bakom thronen och arbeta i förening med hofvet på störtandet a ministören. Konungens ridderliga romantik hans svärmeri för kyrkan, hvilken äfven skull komma att vidkännas utlösningslagens verk ningar, — hans så kallade kristligt-germani skav tankar om den bästa samhällsformen, och hans förkärlek för en pärskammare efter en gelskt mönster, hafva derföre-begagnats af hofoch junkerpartiet med den framgång, att förr: årets sista vecka utmärkte sig genom flera sön dringstecken emellan konungen och hans ka binett. Berättelserna härom hafva sedan mång: dubblats med hvar dag, och i går förkunnade ryktet att ministrarne hade samtligen nedlag sina portföljer. Derhän är det väl ännu icke See