2 Antonia vara sig der till mötes, och att de först såsom förenade makar skulle inträda i slottet. Hon lagade således med Constantias tillhjelp. sin bruddrägt i ordning och gjorde i sitt. hjerta tysta, sköna beredelser för det vigtiga kall Hon snart skulle ikläda sig. Det dröjde icke länge förrän en väpnare tidigt en margon kom uppsprängandes på borggården med löddrig häst, medförande det bud att riddar Albrekt samma dag mot aftonen skulle anlända. Hen färdades sjövägen och hans fartyg skulle lägga till vid kapellets ö. Då Antonia emottog detta budskap strömade det snara återssendets fröjd till henaes själ, och ou först kände hon att hon kunde tro på sin lycka. QConstantia var en hel annan menniska, aldrig hade hon visat sig mera öm och uppmärksam emot sia unga syster, hon band den gröna myrtenkronan, bon iklädde henne den snöhvita bruddrägten, intalade henne mod och stärkte henne med uppfriskande drycker som hon med ömhet tvingade henne att njua. Straxt eter middagen :syntes långt ute på den blånande fjärden ett snöhvitt segel och Antonia slog med et urop af fröjd sina händer sillsammans, men kända i samsaa ögonblick liksom en svindel bemäktiga sig hennes hufvud. Constansia förde henne sakta till en hvilobädd och bad henne hvila en stuad. Antonia gjorde så och efter några ögonblick hade hon tungt, ja nästan onaturligt tungt insomnat. Då Constan:ia mirkte detta flög en strålande triumfglädje öfver hennes anletsdrag, och med en vidrig skadefröjd batraktade hon den sofvande systern, som medvetslöst, med hrudkronan hehagligt vriden kring den fina paonan, låg slumrande lik en engel på de snöhvita kuddarna. Men länge öfverlemnade sig ej Constantia åt betraktandet af sin. syster. -Hon drog väl igen de tunga sängomhängena, riglade dörren, flyttade fram er fint arbetad rotkorg som stod någor afsides i rummet, öppnade hastigt dess lock och framtog en pruddrägt alldeles lika den hvilken hon nyss ifört Antonia. Utan någons biträde klädde hon sig sjelf till brud med darrande händer och flämtande barm, Fartyget halkades emellertid allt närmare stranden och just då aftonsolen kastade sina sista vänliga strålar på det sekta gungande hafvet, fällde skeppe: