2
Antonia vara sig der till mötes, och att de först
såsom förenade makar skulle inträda i slottet.
Hon lagade således med Constantias tillhjelp. sin
bruddrägt i ordning och gjorde i sitt. hjerta tysta,
sköna beredelser för det vigtiga kall Hon snart skulle
ikläda sig. Det dröjde icke länge förrän en väpnare
tidigt en margon kom uppsprängandes på borggår-
den med löddrig häst, medförande det bud att rid-
dar Albrekt samma dag mot aftonen skulle anlända.
Hen färdades sjövägen och hans fartyg skulle lägga
till vid kapellets ö. -
Då Antonia emottog detta budskap strömade det
snara återssendets fröjd till henaes själ, och ou först
kände hon att hon kunde tro på sin lycka. QCon-
stantia var en hel annan menniska, aldrig hade hon
visat sig mera öm och uppmärksam emot sia unga
syster, hon band den gröna myrtenkronan, bon
iklädde henne den snöhvita bruddrägten, intalade
henne mod och stärkte henne med uppfriskande
drycker som hon med ömhet tvingade henne att
njua.
Straxt eter middagen :syntes långt ute på den
blånande fjärden ett snöhvitt segel och Antonia slog
med et urop af fröjd sina händer sillsammans, men
kända i samsaa ögonblick liksom en svindel bemäk-
tiga sig hennes hufvud. Constansia förde henne
sakta till en hvilobädd och bad henne hvila en stuad.
Antonia gjorde så och efter några ögonblick hade
hon tungt, ja nästan onaturligt tungt insomnat. Då
Constan:ia mirkte detta flög en strålande triumf-
glädje öfver hennes anletsdrag, och med en vidrig
skadefröjd batraktade hon den sofvande systern, som
medvetslöst, med hrudkronan hehagligt vriden kring
den fina paonan, låg slumrande lik en engel på de
snöhvita kuddarna.
Men länge öfverlemnade sig ej Constantia åt be-
traktandet af sin. syster. -Hon drog väl igen de
tunga sängomhängena, riglade dörren, flyttade fram
er fint arbetad rotkorg som stod någor afsides i
rummet, öppnade hastigt dess lock och framtog en
pruddrägt alldeles lika den hvilken hon nyss ifört
Antonia. Utan någons biträde klädde hon sig sjelf
till brud med darrande händer och flämtande barm,
Fartyget halkades emellertid allt närmare stranden
och just då aftonsolen kastade sina sista vänliga
strålar på det sekta gungande hafvet, fällde skeppe: