om president för republiken Uruguay, oeh lagstiftande försa nlingen beviljade hans begäran. En tid derefter ville emedlertid Oribe återtaga detta steg och åter sätta sig i besittning af matter; men republiken delade då icke hans önskan. Man svarade honom således, att han begärt och f tt sitt afsked och att detta icke kunde ändras. O.ib2 förenade sig nu med den argentinska repub ikens president, Rosas, och begynte belägra Moatevideo, Uruguays hufvudstad. Frankrike såg sig föranlåtet att intervenera för sina bandelsintressens skull, hvilka hade betydligt utvidgats sedan Oribe upphört att vara president; Frankrike måste ock beskydda den mängd fransmän, som nedsatt sig inom Uruguay och mot hvilka Rosas och Oribe tilläto sig allehanda våldsamheter... Men ehuru Frankrikes diplomatiska intervention, i förening med Englands nu varit fortsatt i tio år, har man dock icke kommit till något önskvärdt resultat. De intervenerande makterna hafva visserligen med Rosas afslutat flera fördrag, genom hvilka Uruguays oafhängigbetggaranteras; men den egenmäktige Rosas har ailtid på ett eller annat sätt brutit dem. Dessa förhållanden förklara tillräckligt den vigt, som både lagstiftande församlingen och pressen lagt på denna fråga. Ministerens organ Constitutionnel anfaller nationalförsamlingen med häftighet för dess votum den 31 Dee. Den beskyller församlingen att med oförlåtlig lättfärdighet hafva, efter en högst förvirrad debatt, genom ett amendement voterat så godt som öfver krig eller fred. Dea legitimistiska pressen förebrår regerngen på det bittraste sätt, att den icke bekymrar sig om det franska namnets ära och storhet, utan endast lifvar Englands skadeglädje öfver den lumpna roll som Frankrike spelar. Partipassionerna äro stegrade i hög grad, och den legitimistiska fraktionen af den parlamentariska majoriteten gör som bekant i denna fråga gemensam sak med venstra sidan, hvil ken ock var stark nog att tillfoga regeringen ett kännbart nederlag. Men — fortfar den ofvan citerade korrespondenten — icke allenast La Plata-angelägenheterna, äfven skollärarefrågan är en farlig pröfvosten för den gamla kammarmajoriteten, och om icke alla tecken bedraga, så förberedes en stor upplösning af hittills bestående parlamentariska förbindelser. Alla sammansmältningsprocesser, på hvilka den lagstiftande församlingen snvändt så mycket arbete, så mycken sorgfällighet, synas nu vid årets slut vilja antaga illusionens karakter. Mellan Legitimister och Orleanister blifver förhållandet dagligen allt mera spändt; Afven för Bonapariisterne draga legitimisterne sig tillbaka, skenheligt skakande på hufvudet och pekande på konstitutionen. Nästan endast den störtade junidynastiens gamla ränkmakare spinna ännu på fusionsväfven; men de arbeta redan som Penelope. Hvad som väfves om dagen, upprifvesiunder natten. — Sålunda synes det nya året begynna med en verkligen ny situation för våra stora politiska fraktioner, och tilltager spänningen mellan de gamla partierna än ytterligare, så är tid att frukta för framtiden, äfven den närmaste. Ty Frankrike är redan i ett tillstånd, som knappast tyckes kunna ortfara. Bågen är på det högsta spänd: Hela den omäiciga skaran af landets embetsmän, hvilkas antal enligt 1859 års budget icke är mindre än 535,565, har snart helt och bållet, ända ifrån ministern till skogvaktaren, blifvit ett maschineri åt Bonapartismen. Regeringens impopulära politik gifver deremot en ständigt växande kraft åt det revolutionära partiet icke allenast i Paris, hvarest dess hemliga orgarisation aldrig helt och hållet upphört, utan äfven i departementerna och bland de större folkmassorna. Tryck och mottryck stå vid nyårets ingång mera fiendtliga och oförsonliga mot hvarandra än någonsin förut, och man skulle vara mer än profet för att ens med någon sannolikhet kunna förutsäga, hvilketdera partiet kommer att sågra. ; pBergets ledamöter (eller de s. k. Montag. narderna) räkna på Paris, på hufvudstadens gamla, så ofta bepröfvade revolutionära karakter, och dessutom äfven, denna gång mer än någönsin, på det ständigt växande missnöjet i provinserna. Bonapartismen vriknar på militärsystemet på förvaltningens centralnät, hvarived den omspunnit Frankrike. pLegitimismen räknar på Ludvig Napoleons oförmåga att hålla sig i längden. nOTleanismen sysselsätter sig mer med intriger, än med systematisk handling. ,Sådan är Frankrikes inre politiska tillstånd vid 1850 års början! — — I Faubourg S:t Honore tränges man redan för att gifva presideaten sin nyårshyllning. Hela den officiella, officiösa och byråkratiska verlden är i rörelse för att visa nationens legitime chef ett leende ansigte. Det vågade man ännu icke för ett år sedan. Det parisiska nationalgardets offi:erare visa sig dock vida fåtaligare i E:yså, än man väntat och önskat Den lagstiftande församlingen har åtminstone så mycken hederskänsla, att den, oaktadt alla försök, icke nedlåter sig till att genom en offi ciel deputation bevista L. Napoleons först: cour, för hvilken man i Faubourg S:t Germair redan uppfunnit benämningen: Soulouguerie