om president för republiken Uruguay, oeh
lagstiftande försa nlingen beviljade hans begä-
ran. En tid derefter ville emedlertid Oribe
återtaga detta steg och åter sätta sig i besitt-
ning af matter; men republiken delade då icke
hans önskan. Man svarade honom således, att
han begärt och f tt sitt afsked och att detta
icke kunde ändras.
O.ib2 förenade sig nu med den argentinska
repub ikens president, Rosas, och begynte be-
lägra Moatevideo, Uruguays hufvudstad. Frank-
rike såg sig föranlåtet att intervenera för sina
bandelsintressens skull, hvilka hade betydligt
utvidgats sedan Oribe upphört att vara presi-
dent; Frankrike måste ock beskydda den mängd
fransmän, som nedsatt sig inom Uruguay och
mot hvilka Rosas och Oribe tilläto sig alle-
handa våldsamheter... Men ehuru Frankrikes
diplomatiska intervention, i förening med Eng-
lands nu varit fortsatt i tio år, har man dock
icke kommit till något önskvärdt resultat. De
intervenerande makterna hafva visserligen med
Rosas afslutat flera fördrag, genom hvilka Uru-
guays oafhängigbetggaranteras; men den egen-
mäktige Rosas har ailtid på ett eller annat sätt
brutit dem.
Dessa förhållanden förklara tillräckligt den
vigt, som både lagstiftande församlingen och
pressen lagt på denna fråga.
Ministerens organ Constitutionnel anfaller
nationalförsamlingen med häftighet för dess vo-
tum den 31 Dee. Den beskyller församlingen
att med oförlåtlig lättfärdighet hafva, efter en
högst förvirrad debatt, genom ett amendement
voterat så godt som öfver krig eller fred.
Dea legitimistiska pressen förebrår regern-
gen på det bittraste sätt, att den icke bekym-
rar sig om det franska namnets ära och stor-
het, utan endast lifvar Englands skadeglädje
öfver den lumpna roll som Frankrike spelar.
Partipassionerna äro stegrade i hög grad, och
den legitimistiska fraktionen af den parlamen-
tariska majoriteten gör som bekant i denna
fråga gemensam sak med venstra sidan, hvil
ken ock var stark nog att tillfoga regeringen
ett kännbart nederlag.
Men — fortfar den ofvan citerade korre-
spondenten — icke allenast La Plata-angelä-
genheterna, äfven skollärarefrågan är en farlig
pröfvosten för den gamla kammarmajoriteten,
och om icke alla tecken bedraga, så förbere-
des en stor upplösning af hittills bestående
parlamentariska förbindelser. Alla samman-
smältningsprocesser, på hvilka den lagstiftande
församlingen snvändt så mycket arbete, så
mycken sorgfällighet, synas nu vid årets slut
vilja antaga illusionens karakter.
Mellan Legitimister och Orleanister blifver
förhållandet dagligen allt mera spändt; Afven
för Bonapariisterne draga legitimisterne sig
tillbaka, skenheligt skakande på hufvudet och
pekande på konstitutionen. Nästan endast den
störtade junidynastiens gamla ränkmakare spinna
ännu på fusionsväfven; men de arbeta redan
som Penelope. Hvad som väfves om dagen,
upprifvesiunder natten. — Sålunda synes det
nya året begynna med en verkligen ny situa-
tion för våra stora politiska fraktioner, och
tilltager spänningen mellan de gamla partierna
än ytterligare, så är tid att frukta för fram-
tiden, äfven den närmaste. Ty Frankrike är
redan i ett tillstånd, som knappast tyckes kunna
ortfara. Bågen är på det högsta spänd:
Hela den omäiciga skaran af landets em-
betsmän, hvilkas antal enligt 1859 års budget
icke är mindre än 535,565, har snart helt och
bållet, ända ifrån ministern till skogvaktaren,
blifvit ett maschineri åt Bonapartismen. Re-
geringens impopulära politik gifver deremot
en ständigt växande kraft åt det revolutionära
partiet icke allenast i Paris, hvarest dess hem-
liga orgarisation aldrig helt och hållet upp-
hört, utan äfven i departementerna och bland
de större folkmassorna.
Tryck och mottryck stå vid nyårets ingång
mera fiendtliga och oförsonliga mot hvarandra
än någonsin förut, och man skulle vara mer
än profet för att ens med någon sannolikhet
kunna förutsäga, hvilketdera partiet kommer
att sågra. ;
pBergets ledamöter (eller de s. k. Montag.
narderna) räkna på Paris, på hufvudstadens
gamla, så ofta bepröfvade revolutionära karak-
ter, och dessutom äfven, denna gång mer än
någönsin, på det ständigt växande missnöjet i
provinserna.
Bonapartismen vriknar på militärsystemet
på förvaltningens centralnät, hvarived den om-
spunnit Frankrike.
pLegitimismen räknar på Ludvig Napoleons
oförmåga att hålla sig i längden.
nOTleanismen sysselsätter sig mer med in-
triger, än med systematisk handling.
,Sådan är Frankrikes inre politiska tillstånd
vid 1850 års början! — —
I Faubourg S:t Honore tränges man redan
för att gifva presideaten sin nyårshyllning.
Hela den officiella, officiösa och byråkratiska
verlden är i rörelse för att visa nationens le-
gitime chef ett leende ansigte. Det vågade
man ännu icke för ett år sedan. Det parisi-
ska nationalgardets offi:erare visa sig dock vida
fåtaligare i E:yså, än man väntat och önskat
Den lagstiftande församlingen har åtminstone
så mycken hederskänsla, att den, oaktadt alla
försök, icke nedlåter sig till att genom en offi
ciel deputation bevista L. Napoleons först:
cour, för hvilken man i Faubourg S:t Germair
redan uppfunnit benämningen: Soulouguerie