skönheten, ty de uteblefvo, och afunden, stoltheten och högmodet smögo sig fram i de frånvarandes ställe. Hon erhöll således blott onda böjelser i faddergåfva och dessa, i stället för att genom en sorgfällig uppfostran kufvas, mildras och bortrensas, lemnades alldeles fria och opåtalta i hennes ungdom, och ökade sig på ett förunderligt sätt i hennes merablomstrande år, af det stormande bifall hon rönte. . Således var hon icke god, men hvarken hon eller någon annan visste det rätt, ty behagliga medvindar förde henne vänligt fram på lifvets bana, afunden, stoltheten och högmodet kände inga medtäflare, de slumrade derföre i god ro.:i djupet af Constantias hjerta, och först längre fram då motvindar började att blåsa, kunde man urskilja de vidriga dragen af dessa böjelsers tillvaro. De goda feerna, gråtande öfver sin försummelse och anande hvad ondt de skulle göra i framtiden, skyndade med -så mycket större ifver att slösa sina goda gåfvor på den lilla Antonia, så att hon i rikt mått erhöll hvad den äldre systern gått i mistning af. Mano märkte knappt under Constantias triumfer, hvilken blyg och underskön blomma, som stilla upprann vid hennes sida. Snart vardet dock ej möjligt för den blyga oskuldsfulla jungfrun att så gömma sig i den folkrika borgen. Man såg, man beundrade, men ingen vågade yttra ett ord, ty det låg en makt i den blyga bedjande blicken från Antonias öga som förstummade den djerfyvaste riddares mun. Hon undandrog sig alltid de vilda kämpalekarna, trifdes helst vid sin moders sida i höga loftet, sysselsatt med konstfärdig sömnad, med sång och spel eller lisning på sin egen lilla kammare, och det var endast på hennes faders uttryckliga befallning och vid serdeles högtidliga tillfällen som hon visade sig. Små spatsergångar älskade non mycket och åtföljd af några tärnor smög hon sig ofta ur slottet, uppsökte några sköna, tysta ensliga ställen, der hon nedsatte sig antingen på den mjuka grismattan eller på en mossig sten och i stilla nju:niag öfverlemnade sig åt det ljufva intryck en skön natur vanligen gör på ett känslofullt sinne. Ofta lät hon föra sin luta med sig och sjöng den herrliga naturens lof i nägra enkla sånger. Men under det Antonias dagar stilla framflöto och Constantias stormande, ty hon var en trogen deltagerska i alla möjliga förlustelser, närmade sig olyc