skönheten, ty de uteblefvo, och afunden, stoltheten
och högmodet smögo sig fram i de frånvarandes ställe.
Hon erhöll således blott onda böjelser i faddergåfva
och dessa, i stället för att genom en sorgfällig upp-
fostran kufvas, mildras och bortrensas, lemnades all-
deles fria och opåtalta i hennes ungdom, och ökade
sig på ett förunderligt sätt i hennes merablomstran-
de år, af det stormande bifall hon rönte. . Således
var hon icke god, men hvarken hon eller någon an-
nan visste det rätt, ty behagliga medvindar förde
henne vänligt fram på lifvets bana, afunden, stolt-
heten och högmodet kände inga medtäflare, de slum-
rade derföre i god ro.:i djupet af Constantias hjerta,
och först längre fram då motvindar började att blåsa,
kunde man urskilja de vidriga dragen af dessa bö-
jelsers tillvaro. De goda feerna, gråtande öfver sin
försummelse och anande hvad ondt de skulle göra i
framtiden, skyndade med -så mycket större ifver att
slösa sina goda gåfvor på den lilla Antonia, så att
hon i rikt mått erhöll hvad den äldre systern gått i
mistning af.
Mano märkte knappt under Constantias triumfer,
hvilken blyg och underskön blomma, som stilla upp-
rann vid hennes sida. Snart vardet dock ej möj-
ligt för den blyga oskuldsfulla jungfrun att så gömma
sig i den folkrika borgen. Man såg, man beundra-
de, men ingen vågade yttra ett ord, ty det låg en
makt i den blyga bedjande blicken från Antonias
öga som förstummade den djerfyvaste riddares mun.
Hon undandrog sig alltid de vilda kämpalekarna,
trifdes helst vid sin moders sida i höga loftet, sys-
selsatt med konstfärdig sömnad, med sång och spel
eller lisning på sin egen lilla kammare, och det var
endast på hennes faders uttryckliga befallning och
vid serdeles högtidliga tillfällen som hon visade sig.
Små spatsergångar älskade non mycket och åtföljd af
några tärnor smög hon sig ofta ur slottet, uppsökte
några sköna, tysta ensliga ställen, der hon nedsatte
sig antingen på den mjuka grismattan eller på en
mossig sten och i stilla nju:niag öfverlemnade sig
åt det ljufva intryck en skön natur vanligen gör på
ett känslofullt sinne. Ofta lät hon föra sin luta
med sig och sjöng den herrliga naturens lof i nägra
enkla sånger.
Men under det Antonias dagar stilla framflöto och
Constantias stormande, ty hon var en trogen delta-
gerska i alla möjliga förlustelser, närmade sig olyc-