ver alla trupper inom Seinedepartementet, ochl: general Perrot, såsom befälhafvare öfver na-l! tionalgardet i Paris, förklarat sig vid nyåretl: icke vilja emottaga uppvaktningar af national-) gardets officerare, för att icke göra dem be-l: svär och upptaga deras tid). Icke heller krigsministern DHautpoul ville mottaga officerarnel vid de i Paris förlagda linietrupper. Den 2 Januari öfverlade mnationalförsamlin-: gen, huruvida undervisningsministern Parieus förslag, angående folkskolelärares afoch till sättande, behöfde skyndsam handläggning. Vidj omröstningen stannade 312 röster mot 312. Sålunda vann regeringen icke sin afsigt att få förslaget genast diskuteradt. En tidning yttrar härom: Det är det legitimistiska partiet, som sålunda gifvit ministeren det första slaget, genom at: förena sig med venstra sidan och rösta mot den hittillsvarande majoriteten. Undervisningsministern Parieu hade yrkat, att församlingen skulle med första taga hans förslag i öfvervägande. I många kommuner hade oförståndiga lärare åstadkommit så mycket ondt, att skyndsam hjelp vore högst nödvändig. Den stora undervisningslagen, hvilken man kunde taga i öfvervägande så snart som möjligt efter Plata-frågans och budgetens afgörande, vore mera en lag för framtiden. Hr Duprat ansåg regeriogens makt vara stor nog, emedan den redan afsatt 1200 folkskolelärare. Undervisningsministern förnekade denna uppgift och påstod att endast 100 biifvit afsatta. På hr Molegs förklaring, att han och hans vänner skulle rösta för den speciella lagens rurgence (behof af skyndsam handläggning), så snart dag blifvit bestämd för den allmänna undervisningslagens diskuterande, svarade hr Parieu, att regeringen icke hade något emot att församlingen bestämde någon dag härför. Men förgäfves. 312 röster stannade mot 312. Venstra. sidan hånskrattade. Thiers skall vid bortgåendet hafva yttrat: Frankrike ligger i dyn. Den 31 Dec. slutades diskussionen öfver Plata-frågan, men endast tills vidare och med ett interimistiskt beslut. Utrikesministern de la Hitte besteg först tribunen för att beriktiga en uppgift, på hvilken utskottet stödde sin åsigt. Tvärtemot denna åsigt hade brasilianska sändebudet gifvit honom den förklaring, att Brasilien i denna fråga iakttager den strängaste neutralitet, och icke anser sig hafva något att frukta af Rosas, äfven om han skulle eröfra Montevideo. En annan brasiliansk diplomat hade till och med gått än längre och förklarat: att den brasilianska regeringen stode i det vänskapligaste förhållande till Rosas. Om således utkottets åsigt, att en expedition borde sändas till Brasilien, stödde sig på den föregifna nödvändigheten att skydda Brasilien mot dennes fiendtliga planer, så stödde den sig på ett fullkomligt misstag. I öfrigt gycklade utrikesministern med utskottets eufemistiska ord: handling, hvarmed väl icke kunde menas annat än krig. Justitieministern Rouher talade i regeringens namn med bestämdhet mot ett krig, som var förenadt med stora kostnader, oförutsedda utvecklingar och en osäker utgång. Kriget i Piata skulle blifva ett nytt Algerien, på ett afstånd af 3000 timmars väg! Frågan vore icke mer, hvarken om Frankrikes handelsintressen, eller om politiskt inflytande, eller om nationaläran. Han kunde derföre endast anse följande trenne saker rådliga: Intet krig till en början; underhandlingarnes fortsättning; beskydd för fransk nationalitet mot vissa händelser, som kunde hota dem. — Justitieministern afbröts flera gånger af larm och yttrande af missnöje från venstra sidan och en del af högern. Utskottsreferenten Daru protesterade, under uttryck af allmän förvåning och ovilja, mot den förklaringen, att dessa ord: man måste skrida till handling, skulle betyda krig. Det funnes väl andra former för handling än krig?! (Nog, nog! Slut! Det är skam! oo. s. v. — Dessa ord kommo hufvudsakligen från venstra sidan.) De Larochejaquelin begärde än en gång en bestämd och kategorisk förklaring af ministern, hvilkens tal varit otydligt såväl för honom som för hela församlingen. Rouher förklarade än en gång att regeringen ville underhandla och derjemte vidtaga kraftiga åtgärder för att skydda den franska nationaliteten i Montevideo. Emanuel Arago begär än ytterligare bestämda förklaringar. j Referenfen Daru förklarar sig bemyndigad att tydligt bestämma utskottets åsigt. Det ville föreslå en beväpnad underhandling, såsom förut en gång med Marocko och i likhet med amiral Mackaus uppträdande i La Plata. Jules Favre gör flera anmärkningar mot detta tvetydiga uttryck och kommer till det resultat, att fråga helt enkelt vore om krig eller fred. Debatten förklarades vara slutad och man skred till omröstning. Församlingens vilja i afseende på kriz eller fred kunde endast uttalas i form af ett amendement till regeringens yrkande om kredit för att betala subsidier till Montevideo. Fem sådana amendementer hade inkommit: fyra för krig och ett för fred, d. v. s. för ratifikation af Lepredours fördrag. Ett amendement af Jules Favre, som gick ut på en uppmaning till regeringen att garanERRORS NAN Fa SEAN ASEA