landsvän förbises. Lika med G, M. S. bäfvar jag för utgången, under det försvar som nu kan åvägabringas. Armåeen otillräcklig, oerfaren och. i allmänhet förd af män, som äro mycket, men icke fåltöfverstar, har i början af ett fälttåg föga sekurs af beväringsmanskapet. Möjligheten för oss att kunna försvara oss emötl en starkare fiende tror jag ligger deruti, att vi medl begagnande af de fördelar ett kuperadt land gifver, aldrig emottaga en större batalj, utan föra ett guerillakrig der fienden utmattas och förstöres utan att han vet hvarest han har sin fiende. För att kunna föra ett sådant krig fordras icke att armåen är så utmärkt väl öfvad i hvad som sticker i ögat, men att den är disciplinerad och tillräcklig till antalet samt består af folk, som vane vid fatiger och försakelser veta att lyda och känna sig tiafva förmågal att skada och, om så fordras, stå en mot tio. Om det är möjligt att vinna detta mål, skall det ske på den väg det af G. M. Stiernsvärd för rikets ständer framlagda förslag anvisar. Jag gillar således den deruti uttalade princip såsom grund för landtförsvarets reorganisation. Jag är icke ibland dem som som hysa fruktan för att låta folket blifva öfvadt i vapnens bruk. I fruktan för folket ligger misstroende till styrelsens regeringssystem. Ar detta system i strid med nationens billiga fordringar och landets sanna väl, så är faran icke mindre derför att folket är frånvänjt vapnens bruk, utan snarare större. Betraktar man (som mången gerna vill) armåeen såsom ett medel i regeringens hand att hålla folket i schack, så är denna styrka mot massan af nationen allt för liten och uträttar i sjelfva verket intet annat än måhända att utgjuta öfverflöd af blod, ty såsom disciplinerad och öfvad kan den motstå ett öfverlägset antal till en viss grad, och ibland de odisciplinerade massorna blifver förödelsen stor. Men har nationen i massa rest sig, så räknar den icke offren och tager förr eller sednare makten till sig; under tiden väckas alla passioner och uttaga kanske en gräslig hämd. År nationen öfvad i vapen och känner nödvändigheten af ordning och disciplin och regeringen skulle beträda ofvanskrifne innationella bana, så blifver hufvudsakliga utgången densamma: att nationen tager makten från en sådan regering, men med mindre offer å båda sidor, ty båpa partierna äro disciplinerade, och den som har största sympatierna i landet rår snart, utan att den råa massan behöfver lössläppas och nedfläcka nationaläran. En regering kan lika litet som någon annan göra alla till nöjes; skulle med anledning deraf några brushbufvuden tillställa oroligheter, så dämpas dessa lätt då alla äro vapenvane, emedan den ordinära krigsmakten då har att af de rättänkande vänta snart understöd i sitt svåraste värf — det att stilla egna förvillade landsmän. Såsom en skola för låndets ungdom, blifver armen då icke en stat i staten, en korporation som vid oroliga tillfällen retar med sin blotta närvaro, utan en representant af den lagliga makten som kräfver aktning och hörsamhet. Vid mötande af yttre fiender lärer väl ingen finnas som icke erkänner nyttan af att ega en befolkning der hvarje man är soldat. Att dessa grunder för armeens organisation icke rönt större sympatier har många orsaker, och, som G. M. S. yttrar, det felas public isprit. Denna brist uppkommer hos en del genom svårigheten att arbeta sig utur den dy hvaruti de blifvit nedtryckte genom allt för ojemnt fördelade skatter och deraf följande fattigdom, samt genom det fullkomliga omyndighetstillstånd hvaruti de hållits, och hos en del åter genom för mycket) Sgynnande prerogativer, derigenom de fästas vid det beståndande och äggas att undandraga en stödjande hand för de förra, torde icke så lätt kunna afbjelpas förrän, genom handläggande af kommunalbestyr, tankan blifvit väckt på möjligheten och billighetenr .deruti att hvar och en i sin mån bidrager dertilllg att staten blifver väl styrd. Den största mängdenl, af jordbrukare, som genom den ojemna skattefördelningen och de vacklande handelsförhållanderne blifvit mångdubbelt tryckt, har oaktadt långvarig fred icke kunnat förvärfva något allmänt välstånd, C som kän göra dem villige till uppoffringar i pekuniert afseende, och som genom det omyndighetstillstånd hvaruti de hållits blifvit i hög grad egoisterlg och icke kunnat vinna någon lyftning i intellektu-l ellt hänseende som lifvar till uppoffrande af egenld beqvämlighet för förvärfvande af ett betryggadt samfundslif. Dessa hafva visat ohåg och oförmåga att nästan ensamme underhålla en tillräcklig ståendelv arme, och ovilja för allmänna beväringspligten —Ih man må icke döma dem för hårdt för det. Af beundran för förfäders tapperhet och uppoffrande sjelfförsakelse och af hemlig skamkänsla förifi egen sjelfviskhet, under det man vill behålla skeneta! af varm fosterlandskärlek, kommer sqvadronörernel e! med vackra ord om nationens gripande till vapen ilsö massa om nöden det kräfver. Det ömkliga och orim-lå liga i att ställa en nation i det redlösa skick attO den snart sagdt måste låta slagta sig om den villlb försöka att försvara sig mot en mäktig och öfver-a! modig fiende, derpå tänka de icke. Då det är fråga läf om att bereda sig för striden då har bonden, såsomgö materialist, icke tid, och herrn, såsom förr fri, ickelen vilja att deltaga i öfningarna. Då fienden står förm dörren, då går det som med studenternas löfte attde strida för skandinavismen, rop på vapen höres, men er ingen vill bära dem om det finnes några. Man bly-ge ges måhända då icke att bönfalla om bjelp af andraga eller att tigga om förbarmande af våldskräktaren — be och så lågt skulle då egoism, okunnighet och läghetlar hafva sänkt en nation, förr van att icke frukta sina Jo fiender, men vanäran. Nationens representanter, G hvilka borde vara upphöjda öfver allt småsinne och si! endast skåda tingen från en högre synpunkt och be-åt fåsta fäderneslandets framtid, hafva vid granskningen af det Stiernsvärdska förslaget till ändrad organisation af landtförsvaret, blifvit plågade af starkalen spasmodiska ryckningar med åtföljande slapphet, som de skulle ett nerfslag träffat dem, och de hafva fram-G1 krystat ett utlåtande som gaf dem uppskof. Den som ldr vinner tid vinner allt, är ett gammalt ordspråk, men Li då tiden vinnes å ena sidan, behöfver den derförre icke förloras å den andra. Förändring i landtförsvarets organisation är behöflig och saken kan ickelde falla. Då jag anser de hufvudgrunder hvilka G. M.i Stiernsvärd utvecklat i sitt riksdagsförslag för deltäl säkraste till vinnande af ett pålitligt försvar, och fö! detta förlag, med några modifikationer, dem jag aflat otillräcklig sakkännedom icke vågar bedöma, må-Li hända framdeles kunnat genomdrifvas, och då G. M. 5. förslag till en del är i strid med det förra, så tror jag det hade varit bättre och lyckligare för landet och för framgången af reorganisation om G. M. S. stått fast vid det Stiernsvärdska förslaget, och någon annan med förmåga och nit framträdt för attsec modifiera detsamma. Ehuru G. M.S. i Aftonblads-ev! artikeln uttryckligen säger att han anser det förrake förslaget för det enda rätta och framlagt detta sednare endast för att vinna någon förbättring, då sympatier saknas för det förra, blifver det dock uttydtko som ansåge G. M. S. det sjelf för outförbart. Må gen förbättring af det närvarande synes dock förslaget af G. M. 8. onekligen innehålla, och måhändalsar kan det lättare genomdrifvas än det förra; måtte det me blott icke afklippa ytterligare förbättringar för en mansålder. —SR— Insändt. og! Under rubriken Militär-afdelninon ,. (Insändt.) 2 og