-lienarne. Då fann han sig icke längre behöfva håll: -Ide nya löften han gifvit ungrarne i afseende på de -Iras gamla rättigheter. Han beslöt återtaga dessa -I Verkställigheten inleddes genom tre inbördes krig som kejsaren föranstaltade i landet: 4) ett ifrår I Kroatien, Kvilket land genom 700-åriga fördragEvai Iförenadt med Ungern, men som nu, genom kejsaren: Jbevisliga understöd, bragtes till uppror, under de latt kejsaren med ståtliga manifester uppmanade Idem lill fridsamhet. — Detta uppror leddes af er Janförare som kejsaren sjelf i tysthet utnämnt, och Iden han sedermera offentligen erkände; 2)det andra kriget från Sertvierna i Banatet och Syrmien, un. Iderstödde af turkiska serbier, bosnier, till och med I montedegriner, mot hvilka kejsaren först lät sina Itroppar agera, men fill hvilka de österrikiska tropIPparne fingo sluta sig, efter Radetzskys segrar i norra Italien (en oerhörd skandal i politiskt-militäriskt afseende); 3) det tredje inbördes kriget, uppkalladt i Siebenbörgen bland sachsare och wallacher, emot den ungerska folkstammen, understödt af österrikiska troppar. Ett fjerde inbördes krig försökte man väcka genom slowakerna i norra Ungern, men det dämpades snart, emedan ungrarne fingo tid att visa denna befolkning det okloka i ett sådant företag. Under första tiden af kejsarens foglighet, njöto ungrarne ostörda sin lycka, men det dröjde icke länge förrän man sökte förbittra denna lycka för dem. Kejsaren började göra nya fordringar på ungrarne — först att dessa skulle taga sin andel i statsrkulden med hundrade millioner riksdaler i silfver, derefter att en armå af 60,000 man skulle uppsättas åt Österrike (för att dermed bekriga Ungern?) snart åter att ungrarne skulle underkasta sig den kroatiske upprorsstiftaren, banen Jellaschitschs befallningar; om icke, ville kejsaren sjelf anfalla Ungern. Så långt hade man kommit i:September 1848. Kejsaren hade således i sex månader hållit sina löften. Kroatiska upprorshären blef slagen och utdrifven ur landet. Tre månader sednare hade Österrike åter rustat sig, och lät samme Jellachitsch anföra en del af österrikiska hären. Upproren och inbördes krigen fortgingo, med ständigt ny näring på tvedrägtslågan. Förgäfves försökte ungrarne förlikningsvägar. Personliga fördelar, förhoppningar, ärelystnader, lockade tusendetals äfventyrare att kasta sig in i det olyckliga landet, som af dess egen styrelse var gifvet till sköfling. I sex månader hade Ungrarne väntat sig allt annat af sin kejsare; och när hans lömska steg småningom blefvo uppenbara, hoppades de likväl att icke det oerhörda skulle inträffa; de trodde icke fadersväldet kunna till sådan grad missdana sig emot ett folk, som ifall det begagnat sin styrka, lätt kunnat, under kejsarstyrelsens förödmjukelses tider, vräka denne regent som skulle komma att börja ett krig emot egna fredlige undersåtare. Först då Kroaterna inföllo i landet började Ungrarne tänka på att samla en här. Det otroliga inträffade; och inom fjorton dagar hade en sammanrafsad folkhop slagit en regelbunden här i öppna fältslag! Endast Ungerska folket har kunnat åstadkomma sådant. Detta folk skämdes icke kejsaren att kalla insurgenter, han som så omhvärft dem med insurrektioner, och slutligen kom med sin egen härsmakt att nedgöra dem! Men äfven denna härsmakt blef slagen, och kunde, efter fyra månaders strider, endast genom den skyndsammaste flykt ur landet, till en del räddas. Då blef det furstepolitikens sista åtgärd att, med åsidosättande af alla andra afseenden än den personliga fördelens, tillkalla Österns furste för att, till fullkomligaste motsats mot Europas bildningsoch frihetsanspråk, låta honom förena sina skaror med de Österrikiska härarne, och jemte de af dem uppretade nationerna, kasta sig öfver det Ungerska folket och genom dess nedgörande qväfva den sista lagligt fria bland kontinentens nationer. Det sked: de,. och dermed har detta Europa fått ett hytt brand-. näste, der, liksom hos Polens folk, en outrotligt bitter hämndkänsla skall bereda verldsdelens oro under långa kommande tider, så framt icke — — — Ungerns fall har fägnat alla som oförståndigt betraktat detta folks öde i likhet med de äfventyrares, hvilka i så många länder, med friheten på tungan, vansinnigt verkat för oordningen och folkdespotismen. Annorlunda dömer den som i Ungerska händelserna ser fursteväldet häfva, genom våld på de bestående grundlagarne, gjort ett inbrott i den eviga rättvisans helgade område — ett inbrott, hvilket, förr. eller sednare, kommer att blifva bestraffadt. Men historiens straff råka icke alltid banemannen, och då han någongång tillika räkas, går domen också öfver på folken, hvilkas synd endast bestod i att fegt och förståndslöst hafva tillåtit skändligheterna föröfvas.