-lienarne. Då fann han sig icke längre behöfva håll:
-Ide nya löften han gifvit ungrarne i afseende på de
-Iras gamla rättigheter. Han beslöt återtaga dessa
-I Verkställigheten inleddes genom tre inbördes krig
som kejsaren föranstaltade i landet: 4) ett ifrår
I Kroatien, Kvilket land genom 700-åriga fördragEvai
Iförenadt med Ungern, men som nu, genom kejsaren:
Jbevisliga understöd, bragtes till uppror, under de
latt kejsaren med ståtliga manifester uppmanade
Idem lill fridsamhet. — Detta uppror leddes af er
Janförare som kejsaren sjelf i tysthet utnämnt, och
Iden han sedermera offentligen erkände; 2)det andra
kriget från Sertvierna i Banatet och Syrmien, un.
Iderstödde af turkiska serbier, bosnier, till och med
I montedegriner, mot hvilka kejsaren först lät sina
Itroppar agera, men fill hvilka de österrikiska trop-
IPparne fingo sluta sig, efter Radetzskys segrar i norra
Italien (en oerhörd skandal i politiskt-militäriskt af-
seende); 3) det tredje inbördes kriget, uppkalladt i
Siebenbörgen bland sachsare och wallacher, emot den
ungerska folkstammen, understödt af österrikiska
troppar. Ett fjerde inbördes krig försökte man
väcka genom slowakerna i norra Ungern, men det
dämpades snart, emedan ungrarne fingo tid att visa
denna befolkning det okloka i ett sådant företag.
Under första tiden af kejsarens foglighet, njöto
ungrarne ostörda sin lycka, men det dröjde icke
länge förrän man sökte förbittra denna lycka för
dem. Kejsaren började göra nya fordringar på ung-
rarne — först att dessa skulle taga sin andel i stats-
rkulden med hundrade millioner riksdaler i silf-
ver, derefter att en armå af 60,000 man skulle upp-
sättas åt Österrike (för att dermed bekriga Ungern?)
snart åter att ungrarne skulle underkasta sig den
kroatiske upprorsstiftaren, banen Jellaschitschs be-
fallningar; om icke, ville kejsaren sjelf anfalla Un-
gern. Så långt hade man kommit i:September 1848.
Kejsaren hade således i sex månader hållit sina löf-
ten. Kroatiska upprorshären blef slagen och ut-
drifven ur landet. Tre månader sednare hade Ö-
sterrike åter rustat sig, och lät samme Jellachitsch
anföra en del af österrikiska hären. Upproren och
inbördes krigen fortgingo, med ständigt ny näring
på tvedrägtslågan. Förgäfves försökte ungrarne för-
likningsvägar. Personliga fördelar, förhoppningar,
ärelystnader, lockade tusendetals äfventyrare att ka-
sta sig in i det olyckliga landet, som af dess egen
styrelse var gifvet till sköfling.
I sex månader hade Ungrarne väntat sig allt an-
nat af sin kejsare; och när hans lömska steg små-
ningom blefvo uppenbara, hoppades de likväl att icke
det oerhörda skulle inträffa; de trodde icke faders-
väldet kunna till sådan grad missdana sig emot ett
folk, som ifall det begagnat sin styrka, lätt kunnat,
under kejsarstyrelsens förödmjukelses tider, vräka
denne regent som skulle komma att börja ett krig
emot egna fredlige undersåtare. Först då Kroa-
terna inföllo i landet började Ungrarne tänka på att
samla en här. Det otroliga inträffade; och inom
fjorton dagar hade en sammanrafsad folkhop slagit
en regelbunden här i öppna fältslag! Endast Unger-
ska folket har kunnat åstadkomma sådant.
Detta folk skämdes icke kejsaren att kalla in-
surgenter, han som så omhvärft dem med insur-
rektioner, och slutligen kom med sin egen härsmakt
att nedgöra dem! Men äfven denna härsmakt blef
slagen, och kunde, efter fyra månaders strider, en-
dast genom den skyndsammaste flykt ur landet, till
en del räddas.
Då blef det furstepolitikens sista åtgärd att, med
åsidosättande af alla andra afseenden än den per-
sonliga fördelens, tillkalla Österns furste för att, till
fullkomligaste motsats mot Europas bildnings- och
frihetsanspråk, låta honom förena sina skaror med
de Österrikiska härarne, och jemte de af dem upp-
retade nationerna, kasta sig öfver det Ungerska fol-
ket och genom dess nedgörande qväfva den sista
lagligt fria bland kontinentens nationer. Det sked:
de,. och dermed har detta Europa fått ett hytt brand-.
näste, der, liksom hos Polens folk, en outrotligt bit-
ter hämndkänsla skall bereda verldsdelens oro under
långa kommande tider, så framt icke — — —
Ungerns fall har fägnat alla som oförståndigt be-
traktat detta folks öde i likhet med de äfventyra-
res, hvilka i så många länder, med friheten på tun-
gan, vansinnigt verkat för oordningen och folkdespo-
tismen. Annorlunda dömer den som i Ungerska
händelserna ser fursteväldet häfva, genom våld på
de bestående grundlagarne, gjort ett inbrott i den
eviga rättvisans helgade område — ett inbrott, hvil-
ket, förr. eller sednare, kommer att blifva bestraffadt.
Men historiens straff råka icke alltid banemannen,
och då han någongång tillika räkas, går domen också
öfver på folken, hvilkas synd endast bestod i att
fegt och förståndslöst hafva tillåtit skändligheterna
föröfvas.