oo Tschikoser är ännu ett herdeslag, de äro häst
herdar. De bo på slätterna kring Theiss, och ut
göra — ett ojemnförligt större antal än de föregå
ende — den egentliga hefolkningen på de oöfver
skådliga slätterna. Den fyraårige gossen sättes reda!
på hästen, utan betsel och sadel; han får hålla sil
fast med sina små händer i manen. Då han kal
hålla sig fast i manen får han beröm såsom karl
och värderar sig från den stunden sjelf mycket. Mec
sådan uppvext är han, vid 48 års ålder, en full
komlig konstridare, och kan med full trygghet kast
sig upp pi en otamd bäst, utan sadel och -betsel
låta denne försöka sig i de vildaste skutt, ja, en så
dan ryttare kommer trygg ned på sina fötter då der
ursinniga hästen kastar sig omkull på marken, mer
då hästen uppstiger har han ryttaren i samma ögon
blick på sin rygg; man ser karlen draga några starke
rökmoln ur den kortskaftade tobakspipan. Då rän-
ner kreaturet i sin förtviflan rakt ut å den gräns-
lösa rymden, der det, efter några timmars ursinnigt
löpande, tröttnar. Nu stiger Tschikosen af, sätter
betsel på den utmattade, och gör återridten till hem-
met. Tämjandet är då verkställdt, en gång för alla.
Dessa menniskor hafva, likt Ungerns öfriga herde-
stammar, en egen åsigt af eganderätten. Hvad som
tillverkas och i handel köpes och säljes akta de för
rof att tillegna sig, men hvad som växer på jorden,
träd eller djur, förstår Tschikosen icke att respek-
tera. Det är honom ingen sällsynt bragd att, i
skymningen, från hästryggen kasta en snara om hal-
sen på en kalf eller ett får (ur annans hjord) och i
fyrsprång sätta sig i säkerhet med sitt byte.
Om tvenne andra stammar af Ungerns be-
folkning, vid Neusiedler-sjön och Bakonjersko-
gen, heter det:
Mindre flockar af befolkningen, mer efter lefnads-
sättet än efter ursprungliga racen, märkvärdiga, äro
Guljascherna, en befolkning, som bebor sumptrak-
terna öster om Neusiedlersjön. Till ursprung äro
de Modjarer, till yrket boskapsherdar. De lefva med
sina bjordar på den förtroligaste fot, ehuru icke på
säker fot, ty jorden svigtar under deras fötter, och
vinner icke stadga förrän vinterkölden bringar den
till stelning. När dessa menniskor vilja dricka, söka
de icke någon källa eller bäck — ty sådana finnas
icke .i trakten (Hansag), utan de nedsticka ett rör,
en aln ned i marken, uppsuga dermed det under-
stående vattnet, hvaraf det först upphemtade är dy-
blandadt och fördenskull utspottas, det som seder-
mera kommer är klart och. drickbart, helst emedan
röret; när man hunnit denna punkt, omvecklas med
en linnelapp, så att man på samma gång åstadkom-
mer en silning. Vid hvarje bädd eller sofställe fin-
nes ett sådant rör nedstucket i marken — ty golf
finnes för öfrigt icke i detta folks bostäder. Utom
den råhet som utmärker dessa Guljascher, förekom-
ma också fall af kretinlik fånighet, lik den man
finner hos kretinerna i Schweiz.
Gonasserna i Bakonjerskogen utgöra en annan
befolkning, skiljd genom yrke och lefnadssätt från
öfrige invånare. De äro-ett herdefolk utam under-
visning, men icke utan lifaktighet. Hela den be-
tydliga landhöjden, som de bebo, är bevext med ek-
skog, och lemnar följaktligen, genom ollonskördarne
och de sköna betesmarkerna, beqvämt tillfälle att
uppföda svin och buffeloxar. Sättet att valla svinen
utgör också den egentliga undervisning personerna
sjelfva i ungdomen erhålla. Hjordarne äro dresse-
rade; både svin och bufflar användas såsom allie-
rade trupper, dem herden med ett enda uttryck het-
sar mot fiender, vargar eller menniskor. Vistandet
i fria naturen, utan band, och nästan utan lagar,
gör dessa menniskor i hög grad rörliga och obän-
diga, hvilket också icke sällan röjer sig genom plun-
dringståg utom deras område. För öfrigt äro de
gästfria och förgripa sig aldrig på någon, som kom-
mer till dem. Deras vapen är en liten bila på ett
sex qvarters långt skaft. Den nyttjas med kastning,
och de träffa sitt mål med stor skicklighet. Samma
vapen begagna de också mot hvarandra vid förefal-
lande stridigheter. Deras drägt är fullsydd med röda
lappar till prydnad ). Röfvarehistorier, i muntliga
meddelanden spridda, utgöra den Gonassiska ungdo-
mens föresyn, och icke sällan får grannlandet erfara
verkningarne at det, efter sådana ungdomsföreställ-
ningar gäsande berserkamodet och lystnaden. Till
stammen erkänna sig desse vara Modjarer.
Om utgången af det första fälttåget mot Un-
gern yttrar författaren:
aSamtiden har icke källor för en trogen och nå-
gorlunda fullständig beskrifning öfver detta fälttåg,
som i raskhet täflar med Napoleons: krigsbragder.,
pDet är således endast resultaterna man kan be-
dömma, och dessa äro i sanning storartade. Inom
tjugufyra dagar .blef den stora österrikiska hären
drifven från Theiss till österrikiska gränsen, slagen
i: oupphörliga, blodiga strider, sällan med ett par
dagars uppehåll, och under förföljande segerrop drif-
ven utur det land, dit den med så mycken stolthet
ihtågat, och der den, med inberäknande af de orga-
niserade upproren i Kroatien, Serbien, Tschaikist-
distriktet och öfriga militärgränsen samt Siebenbär-
gen, och med ryska tropparne från Wallachiet, haft
att använda omkring 200,000 man, hvilka från alla
punkter af gränsen, till och med från Bukowina,
de Concentrisk rörelse, infallit i det olyckliga lan-
el.n