oo Tschikoser är ännu ett herdeslag, de äro häst herdar. De bo på slätterna kring Theiss, och ut göra — ett ojemnförligt större antal än de föregå ende — den egentliga hefolkningen på de oöfver skådliga slätterna. Den fyraårige gossen sättes reda! på hästen, utan betsel och sadel; han får hålla sil fast med sina små händer i manen. Då han kal hålla sig fast i manen får han beröm såsom karl och värderar sig från den stunden sjelf mycket. Mec sådan uppvext är han, vid 48 års ålder, en full komlig konstridare, och kan med full trygghet kast sig upp pi en otamd bäst, utan sadel och -betsel låta denne försöka sig i de vildaste skutt, ja, en så dan ryttare kommer trygg ned på sina fötter då der ursinniga hästen kastar sig omkull på marken, mer då hästen uppstiger har han ryttaren i samma ögon blick på sin rygg; man ser karlen draga några starke rökmoln ur den kortskaftade tobakspipan. Då ränner kreaturet i sin förtviflan rakt ut å den gränslösa rymden, der det, efter några timmars ursinnigt löpande, tröttnar. Nu stiger Tschikosen af, sätter betsel på den utmattade, och gör återridten till hemmet. Tämjandet är då verkställdt, en gång för alla. Dessa menniskor hafva, likt Ungerns öfriga herdestammar, en egen åsigt af eganderätten. Hvad som tillverkas och i handel köpes och säljes akta de för rof att tillegna sig, men hvad som växer på jorden, träd eller djur, förstår Tschikosen icke att respektera. Det är honom ingen sällsynt bragd att, i skymningen, från hästryggen kasta en snara om halsen på en kalf eller ett får (ur annans hjord) och i fyrsprång sätta sig i säkerhet med sitt byte. Om tvenne andra stammar af Ungerns befolkning, vid Neusiedler-sjön och Bakonjerskogen, heter det: Mindre flockar af befolkningen, mer efter lefnadssättet än efter ursprungliga racen, märkvärdiga, äro Guljascherna, en befolkning, som bebor sumptrakterna öster om Neusiedlersjön. Till ursprung äro de Modjarer, till yrket boskapsherdar. De lefva med sina bjordar på den förtroligaste fot, ehuru icke på säker fot, ty jorden svigtar under deras fötter, och vinner icke stadga förrän vinterkölden bringar den till stelning. När dessa menniskor vilja dricka, söka de icke någon källa eller bäck — ty sådana finnas icke .i trakten (Hansag), utan de nedsticka ett rör, en aln ned i marken, uppsuga dermed det understående vattnet, hvaraf det först upphemtade är dyblandadt och fördenskull utspottas, det som sedermera kommer är klart och. drickbart, helst emedan röret; när man hunnit denna punkt, omvecklas med en linnelapp, så att man på samma gång åstadkommer en silning. Vid hvarje bädd eller sofställe finnes ett sådant rör nedstucket i marken — ty golf finnes för öfrigt icke i detta folks bostäder. Utom den råhet som utmärker dessa Guljascher, förekomma också fall af kretinlik fånighet, lik den man finner hos kretinerna i Schweiz. Gonasserna i Bakonjerskogen utgöra en annan befolkning, skiljd genom yrke och lefnadssätt från öfrige invånare. De äro-ett herdefolk utam undervisning, men icke utan lifaktighet. Hela den betydliga landhöjden, som de bebo, är bevext med ekskog, och lemnar följaktligen, genom ollonskördarne och de sköna betesmarkerna, beqvämt tillfälle att uppföda svin och buffeloxar. Sättet att valla svinen utgör också den egentliga undervisning personerna sjelfva i ungdomen erhålla. Hjordarne äro dresserade; både svin och bufflar användas såsom allierade trupper, dem herden med ett enda uttryck hetsar mot fiender, vargar eller menniskor. Vistandet i fria naturen, utan band, och nästan utan lagar, gör dessa menniskor i hög grad rörliga och obändiga, hvilket också icke sällan röjer sig genom plundringståg utom deras område. För öfrigt äro de gästfria och förgripa sig aldrig på någon, som kommer till dem. Deras vapen är en liten bila på ett sex qvarters långt skaft. Den nyttjas med kastning, och de träffa sitt mål med stor skicklighet. Samma vapen begagna de också mot hvarandra vid förefallande stridigheter. Deras drägt är fullsydd med röda lappar till prydnad ). Röfvarehistorier, i muntliga meddelanden spridda, utgöra den Gonassiska ungdomens föresyn, och icke sällan får grannlandet erfara verkningarne at det, efter sådana ungdomsföreställningar gäsande berserkamodet och lystnaden. Till stammen erkänna sig desse vara Modjarer. Om utgången af det första fälttåget mot Ungern yttrar författaren: aSamtiden har icke källor för en trogen och någorlunda fullständig beskrifning öfver detta fälttåg, som i raskhet täflar med Napoleons: krigsbragder., pDet är således endast resultaterna man kan bedömma, och dessa äro i sanning storartade. Inom tjugufyra dagar .blef den stora österrikiska hären drifven från Theiss till österrikiska gränsen, slagen i: oupphörliga, blodiga strider, sällan med ett par dagars uppehåll, och under förföljande segerrop drifven utur det land, dit den med så mycken stolthet ihtågat, och der den, med inberäknande af de organiserade upproren i Kroatien, Serbien, Tschaikistdistriktet och öfriga militärgränsen samt Siebenbärgen, och med ryska tropparne från Wallachiet, haft att använda omkring 200,000 man, hvilka från alla punkter af gränsen, till och med från Bukowina, de Concentrisk rörelse, infallit i det olyckliga lanel.n