ARe ee Re Be Ve Ke
BILA INIDADE ÄMNEN.
Studenternes Julafton.
Lexikon och kommentarier,
kartor, pläncher och herbarier,
Lokman, Cicero, Homer,
med versionen af Traner,
Rosencrantz och Friedrich Schlegel,
Aristoteles och Hegel
skröpa ej mer i hvar vrå, .
prydligt de på hyllan stå.
Lampan, van att ensam brinna,
gladt förvånad tycks, att finna
i det allvarsamma hus
sällskap af förnäma ljus.
Piporna man låtit rensa,
präktigt de i silfver glänsa;
och cigarrer och kardus ;
stå vid särskildt tobaksljus
Och på sjelfva stora bordet,
der Horatius för ordet
vanligen i hvardagslag,
står en bålstor bål i dag.
Plötsligt nu det stora tomma
rummet fylls, kamrater komma,
muntert glamm kring laget går,
glädjen högt i taket står.
Alla vedermödor glömmas,
glasen fyllas, klinga, tömmas,
och för månget hunnet mål
drickes mången bottenskål.
En har lyckligt. tagit filen,
en har pluggat in civilen,
en har slutat kriminaln,
en besegrat kammeraln.
En fått uppskof med tentamen,
en -har varit i examen,
en vill veta hur det gick,
hvilka frågor, som han fick.
Mången kinkig punkt förklaras,
frågor gilvas och besvaras,
råd begäres än, än gifs,
och hvart ord i minnet skrifs.
Preofessorer kritioeras,
en med grymhet karrikeras,
en i alla sina dar
var en satans hygglig karl.
Vintrens qvällar äro långa,
och anledningarne många;
bålens gyllne bölja har
snart ej många droppar qvar.
Punschen färg åt kinden gifvit,
ögat mera eldigt blifvit,
samtalsämnet tager snart
en alltmer poetisk: fart.
Sången uppå starka vingar
jublande och festligt klingar,
ungdomsvarm och djerf och skön,
fri och frisk, som vind på sjön.
Hurra! muntert Leben, gossar,
kring den bål, der glädjen frossar!
Hurra! blott en gång hvart år
glada julen återgår.
Nu det blifver tyst i runden,
läckra rätter täppa munden,
till dess vinet öppnar den
snart till skämt och sång igen.
Tappert nu hvaramn de tryckas,
allt är rikt, är fröjd och lycka,
sång och glädtigt sorl igen
uti brödrarunden; — men -
Under jubel, sång och. nöjen,
under glada spratt och löjen
ser du ej den varma tår,
som vid ögonnästet står?
Är det ej som glada sången
ville våldsamt tysta mången
saknadens och minnets röst,
hviskande i hvarje bröst?
Hemmet, hemmet! Hvilkå minnen
vakna i de unga sinnen
ack! af flydda, sälla år,
sipporna i minnets vår!
Väl i dagarne som komma,
tänka de, kan glädjen blomma
. prunkande och grann, som här;
Eden dock förloradt är.
Ax. Sd.
- pDen sanna filosofien, säger Reloxm,
r deri,7att icke göra böcker, utan menni
rr AR BETA EE