FREY, häftena LX—LXI. (Forts. fr. torsdagsbl.) En kort, men varmt skrifven framställning redogör för de dikter, som nyligen utkommit af Lings dotterv — ett namn på den eljest icke helt och hållet tillkännagifna författarinnan, som må tillåtas oss att anföra, då prof. Atterbom i ett förord till dessa dikter benämner henne så. Vi hafva ej längesedan i Aftonbladet för egen del uttalat ett omdöme om dessa skaldestycken: det fägnar oss att finna Frey på det hela instämma i detsamma och tala väl om dessa okonstlade utgjutelser! af ett fromt sinne, dessa hågkomster från ett barndomshem, hvars minnesrikedom icke ensamt tillhör författarinnan, utän i en viss mening hela svenska folket,. Om Ling sjelf he-l ter det i Frey sid. 503: Lings ;skaldeart har ej hos oss varit populär och skall knappast blifva det, men framtiden skall utan tvifvel i honom skåda en af dessa periodbildande heroer, hvilkas hela ofantliga betydenhet samtiden ej kan uppmäta, liksom man ej vid pyramidernas fot kan begripa deras massor så som de framträda på ett stort afstånd. Äfven under sådan synpunkt vinner föreliggande lilla diktsamling ett nytt slags intresse, så till vida som den i en svagare, och mildrad, men på samma gång mera harmonisk form och i en mera begränsad gestalt, återkallar dragen af den sångmö, som sjelf ej hann att göra sig fullt förtrolig med sin samtid. Men oafsedt denna frändskap och detta intresse, hyarpå vi kanske i läsarens ögon lagt nog mycken vigt, erbjuda föreliggande blad en tillräcklig rikedom af verklig poesi, af älsklig grace, för att behaga, fängsla och värma den som läser dem. Mången mindre begåfvad sångare har skördat bifall och erkännande, äfven utom den personliga vänskapens krets.n I 61:a häftet läses en liten afhandling om den första svenska öfversättningen af Nya Teslamentet i K. Gustaf I:s tid. Uppsatsen, författad af hr L. A. Anjou, förtjenar ganska väl läsas, om den ock ej innefattar några synnerligen vigtiga eller förut för allmänheten obekanta historiska uppgifter. Sedan år 1522 Luthers tyska öfversättning af Nya Testamentet, och år 1524 en dansk, som anses hafva borgmästaren i Malmö Hans Mickelson till upphofsman, utkommit från trycket, insåg man äfven hos oss behofvet af en svensk öfversättning af den Hel. Skrift. Konung Gustaf I gick härvid så fogligt och klokt tillväga, att han erbjöd arbetets utförande åt sjelfva svenska prelaturen, hvilken, om den utfört det, utanj tvifvel skulle hafva utsått välsignelse och skördat tacksamhet af fosterlandet. Dåvarandel erkebiskopen Johannes Magnus (den sedermera , så beryktade historieskrifvaren), som i allmän!: het var en ganska human katbolik, fanns rätt benägen att inleda verket, och han utfärdade en skrifvelse derom till biskoparne, kapitlen och några kloster, dat. d. 4 Juni 1525. Det torde roa läsaren att höra huru denna bibelöfversättning enligt Johannis Magni plan skulle ske. Han uppdelade N. T. i stycken, hvars försvenskande ombetroddes åt särskilda lärda myndigheter, således: Fördelningen gjordes så, att Upsala domkåpitel skulle öfversätta Matthei evangelium och Pauli bref till Romarne; Linköpings Marci evang. och begge brefyven till Korinth., Skara Luce evang. och brefvet till Galat., Strengnäs Johannis evang. och brefvet till Efes., Westerås Apostla-gerningarna, Wexiö brefven till Filipp. och -Koloss., Åbo brefven till Thessal., och Timoth:, Predikareordens vikarie med si-j na bröder brefven till Titus och Ebreerna, Minoriternes minister med sina bröder Jude och Jakobs bref, Wadstenabröderne Petri och Johannis bref, Karthusianernes prior medsina bröder Uppenbarelseboken.n Detta arbete tyckes väl sålunda icke hafva bort; kännas alltför tryckande, eller nyttan ifrågasättas af att få åtminstone en del af bibeln på modersmålet, ej blott till undervisning för hela allmänheten, utan till hjelp för en stor del af sjelfva presterskapet, hvilket Johannes Magnus intygar vara så illa uppfostradt i skolorna, att ganska få kunde predika Guds ord för folket: någre kunde icke en gång rätt läsa den hel. skrift, ännu mindre förklara den; Det goda ärendet kantrade likväl mot det högre presterskapets obenägenhet och ovilja mot upplysningens spridande. Förf. i Frey hr Anjou, sjelf en aktad och säkert i denna fråga ojäfvig theolog, yttrar härom: Vi känna intet annat land, hvarest i denna tid kyrkan fick ett anbud, så högt och betydelsefullt som det, hvilket konungens uppmaning nu ställde till den Svenska. Hvad hade väl blifvit Svenska kyrkans, hvad fäderneslandets framtid, om dess andeliga myndigheter och män häde uppstått att med samnad hand fullborda det vigtiga företaget, uppstått att med gemensam röst med vår tunga tala Guds dråpeliga verk)? Deruti hade icke varit ett omedelbart affall ifrån Romerska kyrkan, men en kraft och ett sträfvande, hvilkas följder vi ej kunna eller våga beräkna. Det var också ej en olaglighet (?1) i sjelfva saken, utan endast betänklighet om dess nytta,som åter framkallade biskop Brask till motstånd. Erkebiskopen var nu ur vägen för hans förebråelser, men han utgöt sig för Dr. Galle i Upsala. Det förundrade honom på det högsta, att erkebiskopen utan att fråga kyrkans förmän och kapitel ingålt i denna labyrinth Sådana öfversättningar på modersmålet hade alstrat många kätterier 8. Följden blef att företaget strandade och från kyrkomyndigheternas sida ingen; bibelöfversättning visade sig. Deremot utkom från enskild hand år 1526 i Stockholm en i protestantisk anda affattad öfversättning af Nya Testamentet. Författarens namn är icke uppgifvet eller fullt bestyrkt; men han: anses vara Laurentius Andree. Detta vigtiga-stegefteröljdes snart af flere arbeten i samma reformativa anda af andre enskilde, och femton år derefter var hela bibelöfversättningen fullbordad. Svenska odlingens och frihetens sak har derigenom för alla tider blifvit förmäld med den sanna protestantismens, säger br ÅA. Litteratur-öfversigten i 6G1:sta häftet meddelar, likasom i 60:de, en kritisk trilogi öfver arbeten i lagväg. Här är det dock icke fråga om sjelfva Svenska Lagen,, utan om Juridiska Handböcker,, nemligen: tvenne af N. W. Lundeqvist, -—e— Ae er om RA — em —-—DPR 4 pm hå DO AA AA