majorns grannar af sitt ståtliga kalas och de båda gubbarna glömde alldeles sina glas och sina schackpjeser för att se på dem. Nu skall du sjunga för mig,, sade Ernst bedjande, sedan han gifvit det aldra sista russinet åt lilla Fanny, det hon åter, i ett utbrott af ädelmod, gaf åt den gamla hunden. Jag har ju en gång högtidligt förklarat att jag ej spelar mer derpån, svarade Linda. Endast denna gång, i morgon får majorn sitt piano åter., Linda satte sig ned och sjöng, och de båda vännerna, som glömde att längre förställa sig, lyssnade med uppmärksamhet. Slutligen gjorce Linda några långsamma preludier, slog ett par ackorder i moll och öfvergick derpå hastigt till en helt annan lifligare tonart och takt; och nu kom verkligen, efter majorens önskan, den efterlängtade gamla visan. Han såg uppmärksamt på sin gäst, hvilken, med ögonen fällda på den slocknade pipan och hakan stödd mot bröstet, synbart stred mot kära och rörande minn2ny hvilkas kraft blef honom allt mera öfvermäktig. Han blinkade och bet sig i läppen, hans hand började darra. Majorens ögon tindrade vid dessa tecken till Iseger och han uppgjorde redan hur hän skulle Ibryta isen. Linda slutade nu sin sång med ett raskt ackord och steg hastigt upp, tydligen under inflytandet af en smärtsam tanke. Det skall han ändå få på köpet, den förstockade gubben, sade hon med en rask men bruten ton, i det hon förde handen öfver sina våta ögon. Öfversten drog några djupa andetag och reste sig halft upp. ,Så älskar du den, som, då du stod utanför hans dörr, i stället att öppna både den och sina armar för dig, sände en betjent ut med