majorns grannar af sitt ståtliga kalas och de
båda gubbarna glömde alldeles sina glas och
sina schackpjeser för att se på dem.
Nu skall du sjunga för mig,, sade Ernst
bedjande, sedan han gifvit det aldra sista rus-
sinet åt lilla Fanny, det hon åter, i ett utbrott
af ädelmod, gaf åt den gamla hunden.
Jag har ju en gång högtidligt förklarat att
jag ej spelar mer derpån, svarade Linda.
Endast denna gång, i morgon får majorn
sitt piano åter.,
Linda satte sig ned och sjöng, och de båda
vännerna, som glömde att längre förställa sig,
lyssnade med uppmärksamhet.
Slutligen gjorce Linda några långsamma pre-
ludier, slog ett par ackorder i moll och öfver-
gick derpå hastigt till en helt annan lifligare
tonart och takt; och nu kom verkligen, efter
majorens önskan, den efterlängtade gamla visan.
Han såg uppmärksamt på sin gäst, hvilken,
med ögonen fällda på den slocknade pipan och
hakan stödd mot bröstet, synbart stred mot
kära och rörande minn2ny hvilkas kraft blef
honom allt mera öfvermäktig. Han blinkade
och bet sig i läppen, hans hand började darra.
Majorens ögon tindrade vid dessa tecken till
Iseger och han uppgjorde redan hur hän skulle
Ibryta isen.
Linda slutade nu sin sång med ett raskt
ackord och steg hastigt upp, tydligen under
inflytandet af en smärtsam tanke.
Det skall han ändå få på köpet, den för-
stockade gubben, sade hon med en rask men
bruten ton, i det hon förde handen öfver sina
våta ögon.
Öfversten drog några djupa andetag och re-
ste sig halft upp.
,Så älskar du den, som, då du stod utanför
hans dörr, i stället att öppna både den och
sina armar för dig, sände en betjent ut med