Ånn
Hvad är det nu du har i sinnet? frågadel
Ernst muntert, du ser så öfvermåttan vig-
tig ut.
Hon nickade endast och gaf honom en släng-
kyss i det hon försvann.
Öfversten ämnade åter göra en påminnelse
om fönstret, då hans brorsdotter återkom och
rangerade flere små glastallrikar med frukt
och läckerheter, hvilka hennes dotter helsade
med ett högt utrop af glad förvåning och hen-
nes man med en leende och frågande min:
Ser du, detta har jag ställt tilln, sade Linda
med den triumferande tonen hos ett gladt barn
som lyckats öfverraska någon. Gissar du in-
genting, eller rättare sagdt, mins du ingenting?
frågade hon lifligt, smygande sig fram till ho
nom, lade hufvudet på sned och såg honom i
ansigtet.
Han letade en stund inom sig efter detta
minne, derpå bredde kan hastigt ut armarna
och utropade gladt: Vår bröllopsdag!,
Ja, det mindes jag förr än du, sade hon
i en halft förebrående ton, och derföre är det
också jag som bjuder. Ser du att vi också ha
vin på kalaset.,
Om jag också glömt att vi i dag ha den
19 September, så glömmer jag dock aldrig den
dag då du gjorde ett så stort olfer för vår
kärlek, svarade Ernst med ett så varmt ut-
tryck, en sådan eldig blick, att man snarare
skulle trott honom vara älskare än äkta man,
dertill far för ett barn som var gammalt nog
att begagna denna ömma scen till djerfva an-
grepp På kalaset.n
Ett ganska stort offer, skrattade Linda.
Jag ser just ut som den lefvande försakelsen;
— men så se då, att vår enda gäst på ganska
tydligt sätt gör mig uppmärksam på hur illa
jag uppfyller en värdinnas pligt,; och med lätt
hand ställde hon åter ailt tillrätta.
Under prat och skratt, lek och gyckel njöto