Ånn Hvad är det nu du har i sinnet? frågadel Ernst muntert, du ser så öfvermåttan vigtig ut. Hon nickade endast och gaf honom en slängkyss i det hon försvann. Öfversten ämnade åter göra en påminnelse om fönstret, då hans brorsdotter återkom och rangerade flere små glastallrikar med frukt och läckerheter, hvilka hennes dotter helsade med ett högt utrop af glad förvåning och hennes man med en leende och frågande min: Ser du, detta har jag ställt tilln, sade Linda med den triumferande tonen hos ett gladt barn som lyckats öfverraska någon. Gissar du ingenting, eller rättare sagdt, mins du ingenting? frågade hon lifligt, smygande sig fram till ho nom, lade hufvudet på sned och såg honom i ansigtet. Han letade en stund inom sig efter detta minne, derpå bredde kan hastigt ut armarna och utropade gladt: Vår bröllopsdag!, Ja, det mindes jag förr än du, sade hon i en halft förebrående ton, och derföre är det också jag som bjuder. Ser du att vi också ha vin på kalaset., Om jag också glömt att vi i dag ha den 19 September, så glömmer jag dock aldrig den dag då du gjorde ett så stort olfer för vår kärlek, svarade Ernst med ett så varmt uttryck, en sådan eldig blick, att man snarare skulle trott honom vara älskare än äkta man, dertill far för ett barn som var gammalt nog att begagna denna ömma scen till djerfva angrepp På kalaset.n Ett ganska stort offer, skrattade Linda. Jag ser just ut som den lefvande försakelsen; — men så se då, att vår enda gäst på ganska tydligt sätt gör mig uppmärksam på hur illa jag uppfyller en värdinnas pligt,; och med lätt hand ställde hon åter ailt tillrätta. Under prat och skratt, lek och gyckel njöto