i Jag al IUI VIDSUU all INKSEN UPPpiySt GOomarc SkKaäll
Åpå grund af den framställda invändningen, kunn:
lunderkänna det af mig åberopade qvitto, och jag ä
lika öfvertygad, att detta i förening med hvad jag :
det föregående upplyst om dess anledningar och till-
komst, skall finnas innefatta full bevisning för käro.
målets ogillande; men då det redan blifvit så utar
allt fog å kärande sidan insinueradt, att jag skulle
hafva något intresse i rättegångens utdragande på
tiden, erbjuder jag mig frivilligt, att med liflig ed
bekräfta, icke allenast att min svärmoder i lifstiden
sjelf skrifvit och underskrifvit omtvistade qvitto,
utan äfven att detta skett frivilligt, utan hot, tvång
eller öfvertalande, samt så vidt jag kunde märka, å
hennes sida såväl som å min, med full öfvertygelse
om dess billighet och rättvisa.
Efter uppläsande häraf anmärkte kärande ombu-
det, att den erbjudna edgången vore icke nog vid-
sträckt, hvarpå jag tillade: att jag icke hade så lätt-
sinnigt begrepp om edgång, att jug tillät mig några
tysta förbehåll, och förklarade i följd deraf, att jag
tog på min ed allt hvad jag anfört om qvittensets
anledning, tillkomst och mening, samt öfverlemnade
åt domstolen att redigera edsformuläret, så vidsträckt
den i öfverensstämmelse dermed kunde finna be-
höfligt. Er. Sam. Boström.
2:0 Anförande till Kongl. Maj:ts och Rikets
Svea Hofrätts protokoll den 12 Maj 1847:
Uti vädjade saken emellan mine svågrar hr kap-
tenen och riddaren Gustaf Erik Skö!debrand m. fl.
å ena samt mig å andra sidan, angående skuldfor-
dran, har jag vid granskning af Tingsrättens proto-
koll funnit de till mig extraderade exemplar deraf
behäftade dels med flera felaktiga och vanställande
uppfattningar af hvad som muntligen yttrades, dels
med lika beskaffade fel uti afskrifningen af ingifna
skrifter. Att söka rätta de förra skulle leda till en
alltför stor vidlyftighet och vara utan väsendtligt in-
flytande på saken, hvarföre jag icke vill falla Kongl.
hofrätten besvärlig dermed; och i afseende på de
sednare inskränker jag mig att härjemte öfverlemna
mitt exemplar af arfsföreningen i hufvudskrift, för
rättelse af de fel, som uti dess afskrifvande må före-
finnas, såsom varande de hufvudsakligaste.
I lagmansrättens dom. förekommer såsom första
domskäl, att arfsföreningen innehåller, det den om-
tvistade lösningssumman, 416,666 rdr 52 sk. banko,
skulle i min svärmoders lifstid få innestå, men efter
hennes död komma att, jemte annan hennes egen-
dom, användas på sätt hon derom förordnade, eller,
i saknad af sådant förordnande, emellan hennes barn
efter lag fördelas.
Af detta innehåll lärer- dock icke, såsom lagmans-
rätten synes hafva antagit, den slutföljd kunna dra-
gas, att min svärmoder varit förhindrad att i sin
lifstid med mitt begifvande uppbära och qvittera,
eller, på sätt som skett, annorledes disponera samma
lösningssumma, heldst hon var myndig och sjelf för-
värfvat fordringsrätten dertill.
Berörde antagande i förening med den omständig-
het, att jag äfven efter den 3 April 4844 och till
min svärmoders död till henne utbetalt den utfästade
lifstidsräntan, har lagmansrätten vidare ansett utgöra
fullt bevis derom, det qvitto, som min svärmoder
nämnde dag meddelat å mitt exemplar af arfsför-
eningen, endast innefattar ett erkännande af henne,
att allt hvad intill sistnämnde tidpunkt bordt till
henne erläggas verkligen blifvit betaldt.
Såsom jag redan anmärkt innefattar likväl förra
delen af denna bevisning ett uppenbart misstag, och
andra delen eller omständigheten utgör på sin höjd
en liknelse, men alldeles icke laga bevis för den
hufvudsakliga slutföljd, lagmansrätten så ytterst god-
tyckligt derifrån hemtat. Lagmansrättens dom sak-
par således till en förvånande grad stöd af skäl cch
lag. ;
Mitt nu till Kongl. hofrätten ingifna exemplar af
arfsföreningen, hvilken utgör det fordringsbevis,
hvarpå mina vederparter grunda sina anspråk, är
försedt med fordringsegarens påskrift, att det är till
fullo betaldt. Väl hafva vederparterna bestridt denna
påskrift, såsom obestyrkt; men då de icke gittat
andraga någon omständighet, som kan göra påskrif-
tens äkthet i någon mån ens tvifvelaktig, då det vid
jemförelse visar sig påtagligt, att den är af min svär-
moder egenhändigt skrifven och underskrifven, hvil-
ket dessutom hlifvit af ett vittne vitsordadt, då den
är med hennes vanliga insegel bekräftad, och då
bvarken efter lag eller bruk fordras, att ett qvitto
skall vara bevittnadt för att vara gällande, så lärer
detta qvitto icke kunna frånkännas laga vitsord. Ett
motsatt domslut skulle åtminstone vara lika oer-
hördt, som för allmänna säkerheten och förtroendet
man och man emellan förstörende.
Hade jeg i rättegången inskränkt mig att emot
krafvet helt enkelt åberopa detta qvitto, så tror jag,
att ingen domstol kunnat undgå ogilla käromålet.
Att jag i stället öppet framlagt anledningen till sam-
ma qvitto och huru vid dets meddelande tillgick lä-
rer väl icke inför en upplyst domstol förminska min
rätt eller göra min sak sämre.
Om nu, såsom jag hoppas, Kongl. hofrätten, lika
med tingsrätten, finner detta qvitto icke kunna från-
kännas egenskapen af laga bevis, så måste det till-
röra mina vederparter och icke mig att bevisa, det
amma qvitto bar en mera iaskränkt betydelse än
vartill dess allmänna ordalydelse ger anledning, el-
er att det, såsom de förmena, endast afser det år-
iga- underhållet.
I stället för laga bevis för denna deras mening,
iafva mina vederparter framställt en mängd, mer
sb mindre långt sökta, dels på misstag, dels på, åt-
ninstone för dem sjelfve, om icke för deras ombud,
reterligen oristiga uppgifter, stödda förmenanden,
vilka alla äro af den beskaffenhet, att de icke inne-
ära någon positiv bovisning, eller utesluta verklig-
eten af de förhållanden, jag uppgifvit om qvitten-
ets anledningar, tillkomst och betydelse, och hvilka
f mig hos tingsrätten uppgifaa förhållanden kär
beropas. i:
Antagandet att det omtvistade qvitters-t skulel:
fse endast det årliga underhållet har utom ordaför-
tåndet äfven det emot sig, att det endast är gifvet!
n gång, så generelt som möjligt, och står på sjelfva !
ordringsbeviset, då deremot qvittencerra å under-S
ållet afgåfvos för hvarje inbetalning särskildt ochl:
å särskilda papper, samt efter ett formulär, hvar-
ned min svärmoder, i följd af sin kända försigtig-
et i affärer, försett sig af sin fordne rådgifvare och
f hvilka. särskilda qvittencer jag här upplysningsvis?
ifogar ett, af den 48 Mars 4841, som min kärals
värmoder egenhändigt :skrifvit och underskrifvit.
fter den 5 April 4844 uppbar min svärmoder sjelf!
ndast ett halft års lifräntebelopp och för de sistalt
m månaderne utbetaltes till henne månadtligeni
50: rdr bko. ; dessa månadtliga inbetalningar,
;m lemnades till hennes betjening, tog jag icke nå-
ot qvitto, men i halfårsafbetalningen hösten 4844,
vilken hon icke emottog förrän kort före sin afresa
ån Östanå den 48 Oktober, dels i kontant, dels i
1 assignation, erhöll jag hennes särskilda qvitto,
vilket jemväl bifogas, såsom vittnande om en min-
re öfvad redaktionsförmåga och att formuläret då
era icke följdes.
Att jag lemnat min svärmoder detta underhåll äf-
n-efter den 3 April 4842 och således i den delen
ke begagnat mig af qvittencet i hela dess vidd, är
ont; men bevisar i sjelfva verket ingenting förn
ina vederparters sak, ty, likasom jag, utan någond
6 co RR
