RASEN
svarade majorn med hetta. ,Prisa er sällhetd
så mycket ni vill, mina vänner, men jag skalllf
också innerligen prisa min lott så länge jagv
lefver. Det är derföre att ni ej försökt något I
annat, ej sett in i ett motsatt förhållande, som j
ni sjunga sådana lofsånger. Jag känner för väl
till verlden, jag. Jag hade en stackars vän och 1
kamrat,, återtog han, sättande sig tillrätta i
soffan. Det var en bra och dugtig pojke, glad s
och frisinnad som fågeln i luften. Han var ej
rik, men i hans rum rådde ändå ett slags lyxl:s
och beqvämlighet. Hans garderob var alltid
utsökt elegant. Han behöfde aldrig neka sigl
ett rimligt nöje och kunde ofta förskaffa andra
sådana. Han kunde hjelpa fattiga kamrater.
Han kunde följa sina små nycker och uppfylla
sina önskningar. Hans affärer voro, för en en-
sam person, mycket goda. Med ett ord: han
var lycklig och prisade sin lycka. Nå hvad
hände? Majorn drog ett djupt drag ur pipan
och hans ögon gnistrade genom rökmolnet.
,Först kom han in som adjutant i ett hus der
frun lade an på honom med alla möjliga sa-
tans knep; och när han, sora fann henne gam-
mal och löjlig och rättvist föraktade henne,
en dag tillsammans med några kamrater, på
ett värdshus, gycklade öfver hennes löständer
och hennes koketteri, råkade föremålet för detta
gyckel att vara i rummet näst intill. Detta
fick min stackars vän snart umgälla, och det
på ett sätt som förargade 0ss alla. Några år
sednare lade en gammal kanalje till gouvernant
ut sina nät för honom och hon tråcklade in
honom så förbannadt, att han blef alldeles för-
vandlad och bortbytt. Hela dagen satt han så
lek om näbben och läste poesier, der gouver-
nauiten gjort sivu? Ömma anteckningar i mar-
gi Siagnelius Iaer och fan och
mor voro kan spis. Alta nöjen
sam han förr njutit säden lefnadslust,
voro nu lun pm, — liga — och så der vi
diet