jag medger det. Vi hafva blifvit nödsakade att börja
året med ett deficit af 5 å 600 millioner. Hvad är
anledning till ett sådant förhållande? Det system
som man följt i 20 å 25 år. Under sådana förbål-
landen tyckes det icke vara särdeles klokt att säga:
Hvad man bör göra, är att återställa allt såsom det
var före revolutionen.
Men det finnes tvenne nödvändigheter: den finan-
ciella nödvändigheten och den politiska nödvändig-
heten. I min tanka förklaras den politiska nödvän-
digheten genom ett enda ord: Februarirevolutionen!
(Bifall på venstra sidan.)
Den har blifvit ett factum. Jag vet väl att man
söker gifva detta factum en mindre betydande ka-
rakter genom att påstå, att februarirevolutionen
skedde genom en öfverraskning. Jag för min de!
tror det icke; man skulle möjligtvis hafva kunnat
förhindra detta factum, men man skulle endast hafva
för en tid uppskjutit fallet. Det är alldeles som om
man sade mig att blåsten, som nedskakat en frukt,
hade kunnat paralyseras; frukten skulle dock åtmin-
stone hafva fallit en tid derefter; det enda medlet
att hindra frukten från att falla, skulle bestå utiatt
laga så att den ieke blef rutten. (Lifligt bifall från
venstra sidan.)
Efter den revolution, som utbrutit, böre vi sys-
selsätta oss med Frankrikes politiska ställning, och
jag säger att denna politiska ställning är afskyvärd,
tillåten mig säga detta ord. Sen j icke öfverallt en
byråkrati, som blifvit en aristokrati och som upp-
slukar lsodet? (Bifall på venstra sidan.)
Jag tror, alt man icke nog tänker på det lidande,
som tungt hvilar på de fattigare klasserna; jag tror
att man icke nog tänker på de orsaker, som åstad-
kommit detta lidande. (Bifall på venstra sidan.)
Det är en nog trivial fråga, som jag ofta gör mig:
jag frågar mig nemligen, hvad som blifvit af mina.
skolkamrater. Af tjugo äro åtminstone femton tjen-l)
stemän. (Skratt.) Om j på samma sätt gjorde ederl,
kalkyl, så skullen j komma till samma resultat. (Nyl
skratt.)
Detta stora antal embets- och tjenstemän åstad-
kommer omätliga nödvändigheter för styrelsen. Jag
skulle d:rföre begripa ministeren, om den, då den
yrkade bibehållande af dryckesskatten, sade till oss:
Se här ett program, se här en finansreform; vi be-
höfva fyr: eller fem års tid, men slutligen skole vi
dock komma till det sanna finanssystemet. Jag
fattar detta lands nödvändigheter och gifver vika
derför.
Men i stället för detta eller dylikt — intet! Man
föreslår intet nytt. Man vill helt och hållet åter-
ställa det gamla systemet; man låter oss till och
med förstå, att man ämnar återställa saltskatten.
Detta är ett politiskt system, som icke längre sy-
nes mig vara möjligt i detta land ...
Röster från venstern: Bra, bra! Mycket bra!
Detta jeder mig till en undersökning om skatte-
frågan i allmänhet ... (Utrop från högern).
Genom hr Thiers organ hafven j en dag sagt oss:
vHvar och en, som tror sig hafva en nyttig id, bör
frambära den till tribunen. Det är detta som jag
nu begär tillåtelse att göra. (Ganska bra! Tala,
tala!)
Utbredande sig öfver skattefrågan i allmänhet,
fördömer talaren de indirekta skatterna och uttalar
sig för införande af en enda direkt skatt.
Dean indirekta skatten, yttrade han bland annat,
måste nödvändigt blifva ojemn och orättvis, emedan
den med samma tyngd faller på sådana konsumtions-
föremål, som alla i lika grad behöfva, ehuru alla på
långt när icke hafva samma tillgångar. Det är så-
stem, som icke kan hälla sig, der allmän
fianes. (Bifall på venstra sidan.)
: Ni är Maltbusian!
: Ja, jag är Malthusian, enligt embets-
männens rapporter. (Skratt.) Gifven embetsmän-
nen 800 millioner och j skolen få embetsmän som
åter begära 800 millioner; gifven dem två milliarder
och snart skall man fordra ytterligare två milliarder.
Röster från venstra sidun: Det är säkert! Bra,
bra!
Bastiat: Styrelsen vill göra allt, vill slå under
sig allt. Det politiska system, på hvilket j blifvit
tvungne att ingå, är tydligen frihetens system. Jag
läste en gång i ett arbete af hr Guizot: Friheten
är en för dyr sak för ett folk att köpa. — Nåväl!
då jag läste denna maxim, sade jag för mig sjelf:
Den karlen kommer att förstöra vår frihet och våra
finanser. (Rörelse.)
Ja, jag påstår att det är en radikal oförenlighet
mellan den ifrågavarande skatten och friheten; i
sjelfva verket är skattens maximum ett slafveri.
(Lifligt bifall på venstra sidan.)
Nu frågar jag: Skulle vi icke hafva någon reli-
giös fribet, så framt icke staten på vår bekostnad
underhölle en statsreligion?
Skulle vi icke hafva undervisningsfrihet, så framt
staten icke på vår bekostnad underhölle ett uni-
versitet ?
Skulle vi icke hafva kommunalfrihet, om icke sta
ten på vår bekostnad underhölle en talrik byråkrati?
(Rörelse.)
Troa mig, endast i det fall skulle vi kunna und:
vika ytterligare revolutioner, att vi inträdde i fri
hetens sanna system; men dertill fordras fred, och
för aut få fred fordras det att bafva vunnit de vil
kor, under hvilka endast man kan och bör önski
fred.
Sedan år 1814 hafva vi underbållit ofantliga ar
möer, hvilka öppnat den financiella afgrunden fö
våra fötter. Om vi icke haft dessa stora arme
så skulle vi icke haft kriget i Spanien år 1825
om vi icke haft denna armå år 1849, så skulle Y
icke hafva företagit expeditionen mot Rom; om na
tionalverkstäderna icke funnits till, så skulle vi al
drig hafva haft de sorgliga Junidagarne. (Larm oc
afbrott.) -
Styrelsens anspråk, att få göra allt, har nödvän
digt måst framkalla den tankan i landet, att folke
som beror af styrelsen, bör vänta allt af den. (Sann!
Bravo!) o
Så länge förhållandet är sådant, så skola oupi
hörliga anledningar till uppror gifvas. Styrelse
blifver vanmäktig i anseende till de föreställning
man gör sig om den. Hvad följer sedan? Jo, ma
säger till folket: J sen, huru styrelsen beter sit
ack, om j villen sätta oss i dess ställe, så skullen
få se annat! (Allmänt skratt och bifall.) .
Så går man städse från revolution till revolutio
Kevolutioner och uppror skulle upphöra, om stat
blott och bart inskränkte sig att försäkra hvar
medborgares frihet och säkerhet. (Bifall från ve
ctarn VY
va ff