jag medger det. Vi hafva blifvit nödsakade att börja året med ett deficit af 5 å 600 millioner. Hvad är anledning till ett sådant förhållande? Det system som man följt i 20 å 25 år. Under sådana förbållanden tyckes det icke vara särdeles klokt att säga: Hvad man bör göra, är att återställa allt såsom det var före revolutionen. Men det finnes tvenne nödvändigheter: den financiella nödvändigheten och den politiska nödvändigheten. I min tanka förklaras den politiska nödvändigheten genom ett enda ord: Februarirevolutionen! (Bifall på venstra sidan.) Den har blifvit ett factum. Jag vet väl att man söker gifva detta factum en mindre betydande karakter genom att påstå, att februarirevolutionen skedde genom en öfverraskning. Jag för min de! tror det icke; man skulle möjligtvis hafva kunnat förhindra detta factum, men man skulle endast hafva för en tid uppskjutit fallet. Det är alldeles som om man sade mig att blåsten, som nedskakat en frukt, hade kunnat paralyseras; frukten skulle dock åtminstone hafva fallit en tid derefter; det enda medlet att hindra frukten från att falla, skulle bestå utiatt laga så att den ieke blef rutten. (Lifligt bifall från venstra sidan.) Efter den revolution, som utbrutit, böre vi sysselsätta oss med Frankrikes politiska ställning, och jag säger att denna politiska ställning är afskyvärd, tillåten mig säga detta ord. Sen j icke öfverallt en byråkrati, som blifvit en aristokrati och som uppslukar lsodet? (Bifall på venstra sidan.) Jag tror, alt man icke nog tänker på det lidande, som tungt hvilar på de fattigare klasserna; jag tror att man icke nog tänker på de orsaker, som åstadkommit detta lidande. (Bifall på venstra sidan.) Det är en nog trivial fråga, som jag ofta gör mig: jag frågar mig nemligen, hvad som blifvit af mina. skolkamrater. Af tjugo äro åtminstone femton tjen-l) stemän. (Skratt.) Om j på samma sätt gjorde ederl, kalkyl, så skullen j komma till samma resultat. (Nyl skratt.) Detta stora antal embetsoch tjenstemän åstadkommer omätliga nödvändigheter för styrelsen. Jag skulle d:rföre begripa ministeren, om den, då den yrkade bibehållande af dryckesskatten, sade till oss: Se här ett program, se här en finansreform; vi behöfva fyr: eller fem års tid, men slutligen skole vi dock komma till det sanna finanssystemet. Jag fattar detta lands nödvändigheter och gifver vika derför. Men i stället för detta eller dylikt — intet! Man föreslår intet nytt. Man vill helt och hållet återställa det gamla systemet; man låter oss till och med förstå, att man ämnar återställa saltskatten. Detta är ett politiskt system, som icke längre synes mig vara möjligt i detta land ... Röster från venstern: Bra, bra! Mycket bra! Detta jeder mig till en undersökning om skattefrågan i allmänhet ... (Utrop från högern). Genom hr Thiers organ hafven j en dag sagt oss: vHvar och en, som tror sig hafva en nyttig id, bör frambära den till tribunen. Det är detta som jag nu begär tillåtelse att göra. (Ganska bra! Tala, tala!) Utbredande sig öfver skattefrågan i allmänhet, fördömer talaren de indirekta skatterna och uttalar sig för införande af en enda direkt skatt. Dean indirekta skatten, yttrade han bland annat, måste nödvändigt blifva ojemn och orättvis, emedan den med samma tyngd faller på sådana konsumtionsföremål, som alla i lika grad behöfva, ehuru alla på långt när icke hafva samma tillgångar. Det är såstem, som icke kan hälla sig, der allmän fianes. (Bifall på venstra sidan.) : Ni är Maltbusian! : Ja, jag är Malthusian, enligt embetsmännens rapporter. (Skratt.) Gifven embetsmännen 800 millioner och j skolen få embetsmän som åter begära 800 millioner; gifven dem två milliarder och snart skall man fordra ytterligare två milliarder. Röster från venstra sidun: Det är säkert! Bra, bra! Bastiat: Styrelsen vill göra allt, vill slå under sig allt. Det politiska system, på hvilket j blifvit tvungne att ingå, är tydligen frihetens system. Jag läste en gång i ett arbete af hr Guizot: Friheten är en för dyr sak för ett folk att köpa. — Nåväl! då jag läste denna maxim, sade jag för mig sjelf: Den karlen kommer att förstöra vår frihet och våra finanser. (Rörelse.) Ja, jag påstår att det är en radikal oförenlighet mellan den ifrågavarande skatten och friheten; i sjelfva verket är skattens maximum ett slafveri. (Lifligt bifall på venstra sidan.) Nu frågar jag: Skulle vi icke hafva någon religiös fribet, så framt icke staten på vår bekostnad underhölle en statsreligion? Skulle vi icke hafva undervisningsfrihet, så framt staten icke på vår bekostnad underhölle ett universitet ? Skulle vi icke hafva kommunalfrihet, om icke sta ten på vår bekostnad underhölle en talrik byråkrati? (Rörelse.) Troa mig, endast i det fall skulle vi kunna und: vika ytterligare revolutioner, att vi inträdde i fri hetens sanna system; men dertill fordras fred, och för aut få fred fordras det att bafva vunnit de vil kor, under hvilka endast man kan och bör önski fred. Sedan år 1814 hafva vi underbållit ofantliga ar möer, hvilka öppnat den financiella afgrunden fö våra fötter. Om vi icke haft dessa stora arme så skulle vi icke haft kriget i Spanien år 1825 om vi icke haft denna armå år 1849, så skulle Y icke hafva företagit expeditionen mot Rom; om na tionalverkstäderna icke funnits till, så skulle vi al drig hafva haft de sorgliga Junidagarne. (Larm oc afbrott.) Styrelsens anspråk, att få göra allt, har nödvän digt måst framkalla den tankan i landet, att folke som beror af styrelsen, bör vänta allt af den. (Sann! Bravo!) o Så länge förhållandet är sådant, så skola oupi hörliga anledningar till uppror gifvas. Styrelse blifver vanmäktig i anseende till de föreställning man gör sig om den. Hvad följer sedan? Jo, ma säger till folket: J sen, huru styrelsen beter sit ack, om j villen sätta oss i dess ställe, så skullen få se annat! (Allmänt skratt och bifall.) . Så går man städse från revolution till revolutio Kevolutioner och uppror skulle upphöra, om stat blott och bart inskränkte sig att försäkra hvar medborgares frihet och säkerhet. (Bifall från ve ctarn VY va ff